Parallellt med denna utveckling steg antalet kommunikatörer i kommunsektorn med en bra bit över 100 procent. Faktum är att kommunikatörerna ute i kommuner, landsting och regioner numera är fler än journalisterna som jobbar i dagspress. Jag lämnar de demokratiska komplikationer som detta kan föra med sig till läsarens fantasi.
Låt oss i stället fokusera på antagandet att kommunernas kompetens att kommunicera med medborgarna borde ha förbättrats. Så kan förstås vara fallet, men jag har inte sett någon studie som uppmärksammat detta. I min krönikörsgärning har jag dock två exempel i fataburen som får mig att tveka.
Det får säga ingå i mitt uppdrag som krönikör att ställa kritiska frågor, att ifrågasätta, att försöka räta ut lite frågetecken. Det kan gälla allt från något organisationer sysslar med, till bestämda beslut eller enskilda individer. När jag riktar frågor till en organisation som Svenskt Näringsliv, kan jag räkna med replik inom någon dag. Två gånger har jag i krönikörsrollen ställt något som liknar direkta frågor till offentliga organisationer, eller personer verksamma där.
Det första var till landstinget där jag bor, Landstinget Sörmland. I en text i Södermanlands Nyheter från oktober 2013 funderade jag över vad som egentligen hände med de förslag landstingets parlamentariska kommitté lade 2011, en kommitté som tillsattes 2010 med uppgift att föreslå en ny organisation som skulle främja insyn, inflytande och påverkan. Trots krönika och mejl till ansvariga politiker: ingen reaktion eller replik från landstinget.
Det andra var till kommunstrategen i kommunen där jag bor. I en text från september i år riktade jag mig till kommunstrategen i Gnesta, vars veritabla hyllning av det omfattande och breda deltagandet i kommunens medborgardialoger av allt att döma inneburit att kommunen inte bara ska fortsätta satsningen utan också ska bredda den till samtliga nämnder. Jag ställde ett par grundläggande frågor om metod och material, men: ingen reaktion eller replik från kommunen.
Detta frustrerar mig. Kommuner satsar en hel del på medborgarkontakt och medborgardialog. Som vi sett, har man också stärkt sina egna kommunikationsenheter. Dessutom har kartläggningar visat att kommuner är rätt så pigga på att anlita PR-byråer.
Jag begär givetvis ingen särbehandling i min egenskap av krönikör. Men, när en medborgare i Landstinget Sörmland liksom i Gnesta kommun ställer direkta och hyfsat konkreta frågor? Hör det inte till vanligt hyfs, eller åtminstone uppdraget som förtroendevald och/eller offentliganställd, att besvara eller på något sätt reagera på funderingarna? Fast det är klart. Tystnad kan vara en kommunikationsstrategi i sig.
Gissur Erlingsson är docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta.