Representativiteten blir för övrigt svagare ju tyngre uppdragen blir.
En populär förklaring till varför just unga är så få, är att nya värderingar påstås ha fått fäste. Det heter att de nya generationerna har blivit mer auktoritetskritiska – därför väljer de bort partierna och engagerar sig på andra arenor. För att ett par år sedan kom en dansk studie som visade att det är just så här partierna beskriver problemet.
Jag tror inte på den förklaringen. Det finns data som gör den tolkningen tveksam. Förvaltningsforskaren Sanna Johansson har med SOM-data visat att viljan att ta på sig ett politiskt uppdrag alls inte är mindre, utan tvärtom ordentligt mycket högre bland unga (15–29 år), än bland äldre personer.
Om det nu stämmer, hur ska underrepresentationen av unga bäst förstås? Gräver man i arkiven hittar man en fin ledtråd i den nu 15 år gamla Kommundemokratikommitténs slutbetänkande. Här uppmärksammades att långt fler än hälften av de partimedlemmar som uppger att de är villiga att ta på sig förtroendeuppdrag aldrig någonsin ens fått frågan om de vill.
Så problemet med skevheter i representativitet handlar kanske inte alls om att de underrepresenterade grupperna i större utsträckning är ointresserade av uppdrag. Det handlar kanske mer om hur partiernas interna jobb med nomineringar ser ut?
Möjligen är det så enkelt som att de ansvariga för nomineringsarbetet – mänskligt nog – i första hand vänder sig till personer som i olika avseenden liknar dem själva, och att det i sin tur kan förklara exempelvis den skeva åldersstrukturen bland kommunalt förtroendevalda.
Om man accepterar förklaringen är åtminstone en arbetsuppgift klar inför 2018 års val. Det finns sannolikt ett stort antal uppdragsvilliga vars slumrande engagemang kan väckas till liv med medvetna ansträngningar i nomineringsfasen, om man bara aktivt väljer att gå litet grand utanför invanda cirklar, och i större utsträckning tillfråga personer från underrepresenterade grupper.
Gissur Erlingsson, Gnesta, är docent i statsvetenskap i Linköping.