Sprututbyte är en reform där sjukvården delar ut rena sprutor till injektionsmissbrukare i utbyte mot smutsiga, begagnade dito.
Huvudpoängen är att försöka förebygga smittspridning och allmänt förbättra hälsan hos droginjicerande. En indirekt effekt är att vården genom detta etablerar relationer med individer som ofta står i samhällets utkant. Sålunda kan andra former av vård också erbjudas, liksom samtal och rådgivning.
En märklighet i sammanhanget, kan tyckas, är att kommuner kan lägga in veto mot införandet av programmet. Landsting måste få ett godkännande från berörda kommuner innan ett sprututbytesprogram kan påbörjas. Detta har gjort att ett begränsat antal av landstingen infört åtgärden.
Mot den bakgrunden tror jag att seminarier av det slag landstinget bjöd in till är värdefulla. När kommunpolitiker möts av evidens, tvingas man lära sig mer om saken, och man tvingas skärpa sina argument. Ibland byter de till och med uppfattning. Detta gäller exempelvis Göran Gredfors (M), ordförande i Eskilstunas socialnämnd. Innan träffen var han motståndare och ansåg att sjukvården genom sprututbyte ger stöd åt kriminalitet när människor ges verktyg att injicera illegala droger. Efter seminariet sade han sig vara beredd att ompröva sin hållning (P4 Sörmland 8 mars).
Andra låter sig inte övertygas så lätt. I september förra året sade Ingrid Jerneborg Glimne (ordförande för vuxen- och omsorgsnämnden i Gnesta): "Jag gillar inte sprututbytesprogrammet" (SN 2015-09-10). Hon ändrade inte sin uppfattning efter ovannämnda seminarium. Men hon medgav att det kanske inte är en bra idé att lekmän ute i kommunerna avgör frågan. Där är jag böjd att hålla med.
Något bör hända med svensk attityd till missbruk. Bland annat har svensk narkotikapolitik fått hård kritik av FN, exempelvis för att sprututbyten liksom andra insatser för droganvändare är begränsade. Narkotikarelaterade dödsfall i Sverige har ökat kraftigt. Förra sommaren publicerades en rapport från EU:s narkotikabyrå som visade att drogdödligheten i Sverige är den näst högsta i EU.
Det är deprimerande läsning. Kanske ligger en del i misslyckandet att moralism och känslobaserade argument, i motsats till evidens, styr attityderna i frågan – inte minst bland just lekmän? Sprututbyte löser förstås långt ifrån alla problem, men skulle i vart fall kunna minska sjukdomar och personligt lidande. Och just smittbegränsningen lyftes fram av den så kallade Missbruksutredningen (SOU 2011:6). Mycket riktigt pekar försöken i Skåne mot en dramatisk minskning av antalet hivsmittade. Som folkhälsominister Gabriel Wikström (S) argumenterat, kan det också innebära minskade samhällskostnader.
Jag är sällan anhängare av ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Men jag ser ändå försiktigt positivt på att regeringen föreslår ett slopande av kommunernas möjlighet att stoppa landstingen från att införa sprututbytesprogram. Ett nationellt program för sprututbyte är tänkt att införas från och med nästa årsskifte.
Gissur Erlingsson är docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet och boende i Gnesta.