Att vara duktig, och till på köpet flicka – är det okej? År 2015 tycks vara året då duktigheten gång på gång hamnar under lupp.
I våras väckte författaren Therese Bohman uppståndelse med en artikel i Expressen, där hon tog den duktiga flickan i försvar. Texten var hämtad ur antologin "Klassresan", Bertil Ohlin förlag, som jag var redaktör för tillsammans med Tobias Krantz. Enligt Bohman är duktigheten inte en börda utan snarare ett vapen – en inställning som visade sig vara mer uppseendeväckande än vad jag hade kunnat ana.
Nu är det Göteborgs-Postens nytillträdda politiska redaktör Alice Teodorescu som orsakar heta känslor. Efter att hon berättat om sin väg till framgång i P1:s Sommar den 27 juli – flykten från Rumänien, nötandet av svenska glosor – möttes hon av en rad föraktfulla kommentarer.
Teodorescus sommarprat var "en sorglig vision av ett Sverige där bara duktighet, tacksamhet och absolut inordning kan förtjäna invandraren en plats i landet" skrev Viola Bao i Svenska Dagbladet. Och Ida Ölmedal i Expressen viftade bort pratet om hårt arbete – för "i verkligheten är klass en brutal kraft, även för duktiga flickor".
Visst – berättelser om framgång bör paras med en dos ödmjukhet. Spelplanen är aldrig jämn, sambandet mellan ansträngning och resultat inte enkelt eller självklart. Onekligen är det så att tillvaron är enklare för den som råkar vara rik, vacker, frisk och intelligent.
Till exempel är det skillnad om man, som Teodorescu, vuxit upp i ett hem med bildningsideal i lärdomsstaden Lund – eller om man vuxit upp i en krigszon, kommer till Sverige i sena tonåren, har föräldrar som är analfabeter och bor i en överfull miljonprogramslägenhet där det är svårt att få studiero.
Det anständiga svaret är att försöka skapa lagar som motverkar diskriminering och en struktur som ser till att barn och unga får en vettig chans. Att alla får tillgång till bra skolor, att socialtjänsten har tillräckliga resurser, att sviktande föräldraomsorg i viss mån kompenseras av sådant som läxhjälp, fritidsverksamhet och lugna, trygga bibliotek.
På den fronten har Sverige fortfarande en hel del att göra.
Socialtjänsten går på knäna, på många håll tampas bibliotekarierna med stök och bråk. Och på Dagens Nyheters debattsida den 28 juli visade Gabriel Heller Sahlgren, forskare knuten till Institutet för Näringslivsstudier (IFN), att nästan en tredjedel av försämringen av skolresultaten i Pisa-undersökningarna mellan år 2000 och 2012 beror på nyanlända flyktingar. Enligt Heller Sahlgren har det ett samband med den svenska skolkulturen med en stor andel eget arbete – något som kan missgynna minoriteter och elever från svåra förhållanden.
Men en värld utan orättvisor är en utopi. Förväntningar spelar roll, liksom förmågan till självdisciplin. Den som betraktar klasstillhörighet som en "brutal kraft" lär inte göra en egen klassresa. Att avfärda duktighet med förakt är något som den trygga medelklassen kan unna sig – den som är fattig och ofri och vill skaffa sig ett bättre liv har inget annat val än att jobba hårt, att kämpa för sin rätt och sin plats i samhället. Ansträngning ger inga garantier, men att låta bli att anstränga sig leder garanterat ingenstans.
Karin Rebas är generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån.