Alice Bah Kuhnke, kom och rädda oss! Nej, riktigt så uttrycker sig inte Sveriges mediechefer.
Men andemeningen är densamma i de många öppna brev som under de senaste dagarna har riktats till Sveriges nya miljöpartistiska kulturminister. En rad publicister, från Tidningsutgivarnas ordförande Charlotta Friborg till Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, efterfrågar en ny mediepolitik.
Så länge Lena Adelsohn Liljeroth (M) satt vid posten var det stiltje i mediepolitiken. Mediekrisen viftades bort med hänvisningar till att en del ägare hade gjort dåliga affärer.
Visst stämmer det att koncerner har misskötts. Men det förändrar inte det faktum att regler och skattesatser påverkar mediernas möjligheter att hantera den pågående strukturomvandlingen.
En anledning till att tidningarna har haft så svårt att få gehör är förmodligen att frågorna de driver framstår som tekniska och, tja, futtiga. På önskelistan finns en harmoniserad momssats, så att de digitala och tryckta utgåvorna beskattas likadant, samt slopad reklamskatt, så att tidningarna får samma förutsättningar som tv och internet. Viktiga frågor, javisst, men knappast sådana som väcker intresse utanför mediehusen.
Det är dags att gå direkt till kärnan: det handlar om vår demokrati.
Två nyheter från förra veckan visar vilken effekt strukturomvandlingen får i praktiken. Enligt en färsk rapport från Södertörns högskola har var tionde lokalredaktion lagts ner under de senaste tio åren. Och i tisdags blev det känt att Göteborgs-Tidningen och Kvällsposten lägger ned sina ledar- och kulturredaktioner.
Om de lokala medierna bantas eller läggs ned, vilka ska då sprida information, granska makthavare och fungera som arena för debatt?
I dag är mediekonsumtionen på väg att bli allt mer fragmenterad. Framför allt unga får sina nyheter via sociala medier – de läser det som vännerna rekommenderar. Fördelen är att riktigt god journalistik kan spridas blixtsnabbt över jordklotet. Men nackdelarna är uppenbara. Kunskapsklyftorna ökar när allt fler endast tar del av det som passar in i den egna världsbilden. Med allt färre gemensamma referenser är det svårare att föra konstruktiva politiska samtal.
Det märks inte minst när man följer sajter som ligger nära Sverigedemokraterna – som Avpixlat. De enda källor som beskrivs som trovärdiga är de som passar in i den egna bubblan. Traditionella medier avfärdas som fega och politiskt korrekta.
Bättre förutsättningar för dagstidningarna är en nödvändighet för att värna det demokratiska samtalet.
Frågan är om Alice Bah Kuhnke har hunnit skaffa sig några genomtänkta åsikter i mediepolitiken. När hon intervjuades i TV4 i förra veckan kunde hon inte ge ett enda konkret besked. Det är bara att hoppas att det i kulturministerns stab finns personer som har hunnit tänka längre. Omvandlingen av medierna pausar inte medan Bah Kuhnke funderar.
Karin Rebas är generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet.