Mina kära, ni kan inte ens föreställa er, hur hemskt det är att se på medan din stad dör. Donetsk kommer aldrig mer bli sig likt.
Så inleds ett öppet brev från Donetskbon Aleksandr Polkvoi som publicerades i den estniska tidningen Postimees tidigare i veckan. Donetsk, det är förstås staden i östra Ukraina, där terrorister – ofta ryska eller ryssunderstödda – i månader har försökt ta herraväldet.
Polkvoi beskriver hur gatorna om kvällarna förvandlas till laglöst land och hur invånarna har börjat diskutera flyktvägar. Det är hjärtskärande läsning.
Just nu finns vissa ljusglimtar i rapporteringen från Ukraina. Affärsmannen Petro Porosjenko vann en solid seger i presidentvalet i slutet av maj. Den ryske presidenten Vladimir Putin har skruvat ner retoriken en smula. De internationella sanktionerna har fått negativa effekter för den ryska ekonomin – samtidigt som de proryska separatisterna i Ukraina är impopulära och dåligt organiserade.
Men det är svårt att se hur läget i östra Ukraina ska kunna normaliseras inom den närmaste tiden. Även om ryska statsmedier plötsligt skulle börja beskriva ukrainarna som ett broderfolk är det omöjligt att radera effekterna av månader av skrämselpropaganda, där ukrainarna utmålats som fascister.
De ryska mediernas trick - att avleda uppmärksamhet genom att lägga skulden på offren – är gammalt, och kan vara förvånansvärt effektivt, även här i väst.
Parallellt med Polkvois artikel läste jag den estniska dokumentärfilmaren Imbi Pajus nya bok Systrar kring Östersjön, som handlar om samarbete mellan finska och estniska kvinnoorganisationer under 1930- och 40-talet.
Vissa passager, om hur den sovjetiska ockupationen gång på gång har bortförklarats, är skrämmande aktuella. Paju beskriver hur makthavare och intellektuella än i dag kan rationalisera rysk aggression mot Estland genom att hävda att esterna må ha varit offer, men inte oskyldiga offer. Var de inte halvnazister hela bunten, de där esterna? Är de inte det fortfarande?
Det är förstås långt ifrån givet att historien skulle upprepa sig. Men vi i väst måste bli bättre på att informera oss om och se igenom den ryska propagandan.
När svenska medier kallar ryskunderstödda terrorister för upprorsmän – eller när opinionsbildare som Aftonbladet kulturs Martin Aagård väljer att lägga ett ensidigt fokus på ett fåtal ukrainska fascister, i stället för på den breda majoriteten som vill ha demokrati, sprids missuppfattningar som kan skapa efterverkningar i årtionden.
Tydliga konfliktlinjer mellan demokrati och diktatur förvandlas till ett mischmasch av kålsuparteorier. Varför ska vi bry oss om östra Ukraina? Är det inte en konstig, komplicerad intern konflikt som de löser bäst själva?
Så sås frön av tvivel – som i förlängningen kan innebära att ledarna i väst agerar mindre resolut. Och de som lider är ukrainare som Aleksandr Polkvoi, som tvingas se på medan tillvaron slås i spillror.
Karin Rebas är liberal skribent och generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet.