Att regeringen ville spara 22 miljoner kronor genom att lägga ner Medelhavsinstituten har orsakat en storm av protester. Få tycks diskutera att regeringen samtidigt lägger omkring tio gånger så mycket – 230 miljoner kronor – på kultur i miljonprogramsområdena.
Att satsa på kultur är inte fel i sig. Konstnärlig utsmyckning brukar dessutom ingå när områden rustas upp. Men beskedet omgärdas av en märklig retorik. Enligt regeringen ska reformen "präglas av ett starkt medborgarinflytande", utformas tillsammans med lokala aktörer och "utgå från de boendes behov och önskemål".
"Det får aldrig bli så att det är några som kommer utifrån utan vi arbetar från inställningen som är nothing about us without us", sa kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) när satsningen presenterades i Örebro.
En mindre entusiastisk tolkning: I miljonprogrammen är det inte så noga med kvalitet och konstnärlig frihet. Det viktiga är att förortskidsen får vara med och måla. Eller som socialpedagogen och rapparen Nabila Fattah skrev i ETC den 28 oktober: "Jag har sett alldeles för många vita medelklassmänniskor med Messiaskomplex komma ut till förorten och lära barn att lägga en självvald mosaikplatta bredvid en annan och kalla det ’delaktighet och inflytande’."
Som så ofta när miljonprogrammen debatteras undrar jag vad min farmor hade sagt. Farmor flydde från Estland under andra världskriget, hamnade i Göteborg och bodde i många år i en lägenhet i norrförorten Biskopsgården. Tillvaron i Sverige var inte alltid enkel. I brev som bevarats finns bekymrade noteringar om trasiga skor och håliga vinterkappor.
Samtidigt levde familjen ett på många sätt rikt liv. Ett kvalitetspiano införskaffades så att farmor kunde hålla lektioner för barnen i grannskapet. Romaner och klassiska konserter var självklara inslag i vardagen, också i exilen. Både farmor och farfar drog nytta av möjligheterna att läsa vidare på Göteborgs universitet.
Det är mycket tack vare farmor – en invandrare och förortsbo – som jag växte upp med vetskapen att kulturlivet och samhällsdebatten finns till även för mig, att min åsikt spelar roll, att också jag har rätt att gå på opera och balett, vernissage och författarsamtal.
Poängen är inte att alla som bor i miljonprogrammen är – eller borde vara – som min farmor. Poängen är att miljonprogrammens invånare är av alla de slag och att de inte nödvändigtvis är mest betjänta av kortsiktiga satsningar på specifik förortskultur.
Socialdemokraternas stolta bildningstradition byggdes på insikten att kunskap – i kombination med egen ansträngning – är något centralt för att kunna vidga sina vyer, välja nya vägar, uttrycka sig kreativt och hävda sin rätt. Nu har kulturområdet släppts iväg till Miljöpartiet, som verkar tycka att förorten ska skyddas från kultur "som kommer utifrån". Som om just förortsborna skulle vara av en särskild art, oförmögna att influeras av eller bidra till kulturlivet i stort.
Miljonprogrammens invånare förtjänar bättre.
Karin Rebas liberal skribent och generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet.