Svaret för dagen tycks vara högre lön. I början av februari tillkännagav utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) att regeringen avsätter tre miljarder årligen från 2016 för högre lärarlöner.
Visst vore det bra om lärarna fick viss kompensation för de senaste decenniernas lönetapp. Men räcker det för att återställa yrkets forna status?
Jag tvivlar på det.
När jag då och då haft tillfälle att fråga äldre lärare vad som fick dem att en gång välja yrket har svaren ofta blivit desamma: Tillfredsställelsen i att se elever lära sig saker och utvecklas. Kärleken till ämnet spelade också roll. Samt, inte minst, att yrket upplevdes som fritt, självständigt och kreativt.
I dag, när rapporterna om lärarnas pressade arbetssituation duggar tätt, kan det verka märkligt att prata om läraryrket och frihet i samma andetag. Men faktum är att läraryrket en gång uppfattades som ovanligt självständigt – lärarna var privilegierade i och med att de själva kunde utforma sina lektioner och avgöra hur och när kringarbetet skulle ske.
På senare år har larmrapporterna från skolan lett till allt högre krav på dokumentation, återkoppling och utvärderingar. Nu beskriver många lärare snarare en tillvaro där helger och kvällar går åt till att försöka hinna i kapp med all administration. Politikerna har sent omsider fått upp ögonen för problemet – de flesta partier ställer i dag krav på minskad administration – men utvecklingen går långsamt.
Utöver den rena administrationen ägnas en stor del av arbetstiden åt olika former av kringarbete. I höstas gjorde Dagens Nyheter en undersökning där lärare fick klocka sina arbetsuppgifter. Under en arbetsvecka kunde 8 timmar gå till förberedelser, 17,5 timmar gå åt till lektioner och 15,5 timmar till sådant som strulande datorer, konflikthantering, samtal med kuratorer, föräldramöten, handledning av lärarkandidater, mejl och telefonsamtal med föräldrar och städning av klassrummen.
Just relationen till föräldrarna har blivit allt mer tidskrävande. I ännu ett skolreportage i Dagens Nyheter (29/1) berättas om hur många föräldrar trakasserar lärarna med synpunkter på allt från till lektionsplanering till prov och betyg.
Till råga på allt verkar även kommunerna misstro lärarnas arbetsmoral.
På senare år har Sveriges Kommuner och Landsting gång på gång lanserat förslag där målet tycks vara att göra läraryrket till ett vanligt nio till fem-jobb, trots att det saknas såväl arbetsrum som datorer.
Lärarnas självständighet har alltså kringskurits, samtidigt som trenden inom andra kreativa akademikeryrken går åt andra hållet – många jobb kan utföras varhelst och närhelst det finns en laptop med internetuppkoppling.
Både politiker och föräldrar borde inse att den mest effektiva åtgärden ibland kan vara att släppa taget. Lita på lärarna och låt dem göra sitt jobb, så får de också en rimlig chans att göra det väl.
Karin Rebas är generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet