Denna rad ur en fabel av den grekiske skalden Archilochos har blivit känd genom filosofen Isaiah Berlins essä The Hedgehog and the Fox (1953).
Isaiah Berlin leker med tanken att kulturpersonligheter kan delas in i två urtyper: igelkottar och rävar. Igelkottar tolkar världen utefter en enda, övergripande, idé. De är tydliga och ideologiska. Rävar, däremot, har en mer komplex världsbild och kan arbeta utefter flera, inbördes motstridiga, teorier på samma gång.
Till rävarnas skara räknade Berlin Aristoteles, Shakespeare och Goethe, medan han såg Platon, Hegel och Dostojevskij som igelkottar.
Politiker kan delas in efter samma mall. I vissa fall går det enkelt. USA:s förre president George W Bush är till exempel en ovanligt igelkottig igelkott, hans efterträdare Barack Obama är snarare en rävig räv.
Båda egenskaperna behövs i politiken. Politiska rörelser som vill bli långlivade gör bäst i att föra fram både rävar och igelkottar – eller också, hitta politiker som kan växla mellan temperamenten. Vissa frågor lämpar sig bättre för principfasthet, andra för pragmatism. Skickliga politiker kan utnyttja sina igelkottslika sidor för att trumma ut tydliga retoriska budskap, för att sedan agera som rävar när det är dags att förhandla fram lagar och beslut.
Men båda urtyperna har också nackdelar: rävarna riskerar att uppfattas som veka och principlösa, igelkottarna som alltför dogmatiska.
Den svenska politiken präglas just nu av rävarna. Fredrik Reinfeldt (M) och Stefan Löfven (S) visar båda gärna upp sina detaljkunskaper om arbetsmarknaden och välfärdssystemen – men det kan vara svårt att urskilja vilka principer som styr dem. Miljöpartiets Åsa Romson och Gustav Fridolin verkar också vara rävar, som listigt anpassar sina strategier efter omgivningen. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt är en räv som leder ett parti av igelkottar.
Rävar kan vara skickliga ledare. Men när det offentliga samtalet domineras av resultatinriktade rävtyper kan det bli svårt för väljarna att känna inspiration och entusiasm.
För igelkottarna gäller det att ligga rätt i tiden. FP-ledaren Jan Björklund byggde en hel karriär på att agitera mot flumskolan, just när svenska folket började oroa sig för skolresultaten.
Fi-ledaren Gudrun Schyman är en klassisk igelkott. Feminismen, i Schymans socialistiska tappning, är glasögonen genom vilka verkligheten betraktas. Frågor om statsbudgeten viftas obekymrat bort.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson är också omisskännligt en igelkott – ständigt ihoprullad, med taggarna utåt. Alla problem skylls på invandringen, alla lösningar utgår från att invandringen bör minska.
Den ena urtypen är inte bättre än den andra – det intressanta är att se hur egenskaperna kan balanseras. Och för politiker kan det vara en nyttig övning att fundera över skillnaderna.
En räv som blir alltför upptagen av gråskalor och detaljer riskerar att förlora sina väljare till en tydlig igelkott.
Karin Rebas är Bertil Ohlininstitutets generalsekreterare.