Bebisen Gammy, en sjumånaders pojke med Downs syndrom, ser belåten ut på bilderna – lyckligt omedveten om att han har hamnat i fokus för en het internationell debatt. Skälet till protesterna är att pojken har kommit till via surrogatmödraskap och därefter blivit övergiven.
De australiensiska föräldrarna tog med sig pojkens friska tvillingsyster hem, medan Gammy lämnades kvar hos sin thailändska surrogatmamma. Nu har det startats insamlingar för att täcka Gammys vårdkostnader.
Händelsen hör förstås till undantagen när det gäller surrogatfamiljer – men visar hur komplicerade ansvarsförhållandena kan bli.
I Sverige beskrivs legaliserat surrogatmödraskap ibland som ett naturligt nästa steg, efter att IVF, spermiedonation och andra typer av behandlingar blivit allt mindre kontroversiella. Förespråkarna argumenterar ofta utifrån en feministisk utgångspunkt: kvinnor har rätt att göra vad de vill med sina kroppar, inklusive föda barn åt andra.
Nyligen deklarerade Folkpartiledaren Jan Björklund att FP tar ställning för altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige, det vill säga sådana som sker utan att pengar blandas in. "Världen mår bättre med fler efterlängtade barn" var budskapet i Expressen.
Visst är många av surrogatbarnen oerhört efterlängtade. Men frågan är ändå inte enkel. Motståndarna – bland dem finns såväl konservativa i KD som radikala feminister i Fi – beskriver en smutsigare sida av myntet. Att fattiga surrogatmödrar utnyttjas som handelsvaror.
Ett perspektiv som sällan lyfts fram är barnens – trots att deras välbefinnande borde vara det centrala. Barnen har ju trots allt inte någon möjlighet att påverka hur de kommer till. Hur mår de, egentligen?
Det finns en del studier som visar att surrogatbarnen mår utmärkt, men barnen har ofta bara följts under några år. Vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman pekar på att allt fler amerikanska surrogatbarn nu börjar nå tonåren. Det finns gott om bloggar och debattartiklar där barnen berättar om sina övergivenhetskänslor och om att de vuxit upp med känslan av att deras mamma har sålt dem.
Det är förstås svårt att dra några slutsatser av den sortens anekdotiska bevisföring. De flesta människor har någon form av trauma att hantera när de väl har nått vuxenlivet.
Men dagens avancerade möjligheter – där ett barn kan skapas av en spermie från en man i Sverige och ett ägg från en kvinna i Ukraina, i en indisk kvinnas livmoder – är trots allt en relativt ny företeelse. Mycket tyder på att det behövs mer kunskap om hur surrogatbarnen upplever sin situation, inte bara i barndomen utan även i tonåren och vuxenlivet, innan en legalisering kan bli aktuell.
Att modern teknik ger fler människor chans att uppleva föräldraskap är självklart något att glädjas över. Men i och med att tekniken utvecklas blir det nödvändigt att sätta gränser för vilka metoder som ska legaliseras. Debatten kring dessa gränser bör föras med ett stort mått av ödmjukhet – och med barnets perspektiv i fokus.
Karin Rebas är liberal skribent och generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet.