Det har varit en Astrid Lindgren-vinter i år. Julledigheten tillbringades med Kristina Lindströms dokumentärserie på SVT och Jens Andersens nyutkomna biografi "Denna dagen, ett liv".
Samtidigt har min äldste son börjat uppskatta Lindgrens underfundiga skämt och krävt högläsning av Emil, Pippi och Karlsson på taket. Jag gläds över återseendet – och förundras. Var Emils pappa alltid en så skrämmande figur? Var klasskillnaderna i Katthult alltid lika tydliga? Var Pippi alltid så ensam?
När Lindgren tas upp i den politiska debatten handlar det ofta om Bullerbyn, som brukar framhållas som en idyllisering av bondesamhället, en utopi för nostalgiker och nationalromantiker.
Men när jag som vuxen åter bekantar mig med Lindgrens böcker är det frihetsbudskapet som lyser starkast. Om det är något som i backspegeln framstår som exotiskt är det inte tryggheten – utan snarare tilliten till individen. Tron på att barnen kan klara av att möta rädslor och utmaningar med klokhet och påhittighet.
De renodlade idyllerna är få. I Bullerbyn bor den elake skomakaren Snäll. Madicken och Lisabets trygga tillvaro ställs mot hungern och fattigdomen hos systrarna Mia och Mattis. Bertil har förlorat sin syster Märta och är ensam hemma hela dagarna, innan han träffar Nils Karlsson Pyssling. Och i Emil-böckerna skildras fattighjonens utsatthet utan skönmålning. Allra störst utmaningar möter förstås Skorpan och Mio, som tvingas kämpa mot totalitära förtryckare, trots att de bara är barn.
"Man måste riva upp en själ som eljest sover, alla behöver ibland gråta och förskräckas", förklarade Lindgren själv i en intervju i Dagens Nyheter 1959. Hon trodde på barnens rätt att bli inkluderade i det allmänmänskliga, att precis som vuxna få bli utmanade och till och med upprörda av konsten.
Generationer av svenskar har älskat Lindgrens kapabla barn, fantiserat om att gå på luffen med Rasmus och rymma ut i skogen som Ronja. Därför finns något paradoxalt i att det är samma generationer som nu under årtionden gett barnen allt mindre handlingsfrihet, som ser till att många barn knappt får röra sig i sina närområden utan skjutsas till skolan och schemalagda aktiviteter.
Efter den heta diskussionen om curlingföräldrar, som ständigt gör sina barn björntjänster av olika slag, debatteras helikopterföräldrar – sådana som ringer till universiteten när barnen inte klarar tentan eller följer med när det är dags för anställningsintervju.
Visst är trygghet viktigt i Lindgrens verk. Men det är svårt att tänka sig uppdaterade Lindgren-sagor där Madickens mamma mobilövervakar sina flickor, där Anton i Katthult gör Emils läxor eller där Pippi tar med sig sjökapten Efraim Långstrump till sitt första jobb.
Det är kombinationen av trygghet och frihet som gör Lindgrens världar så lockande. Bullerbyns småskaliga trygghet är för de flesta en avlägsen saga, men det är inte omöjligt att ge barnen mer frihet. Frihet till att hitta på hyss och vara med om äventyr, att ifrågasätta normer och handla fritt – och utmanas och växa på köpet.
Karin Rebas är liberal skribent och generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet.