Fortfarande är det svårt att begripa att det faktiskt har hänt – att ett land i Europa plötsligt och oväntat berövades en del av sitt territorium med vapenmakt.
Om man sätter sig in i den ryske presidenten Vladimir Putins situation finns förstås en logik i agerandet. Putin är hårt pressad av fallande oljepriser, korruption och en vacklande ekonomi. Vad kan då vara bättre än att lägga skulden för alla problem på en extern fiende?
I den ryska statspropagandan utmålas nu hela västvärlden, inte minst EU, som dekadent, svagt och illvilligt. Genom att utöva maktspråk, sätta press på grannarna i väster och stärka relationerna österut, ska det ryska imperiet återupprättas.
I det sammanhanget kan den så kallade återföreningen utnyttjas som en viktig propagandaseger. Är vi fattiga? Visst. Men att vara invånare i ett imperium för också med sig belöningar. Vi har ju Krim!
En fråga som lätt hamnar i skymundan är hur saken uppfattas av dem som hamnat i centrum av konflikten, det vill säga Krimborna själva. I den nya boken 'Krim tillhör oss. Imperiets återkomst' lyckas journalisten Kalle Kniivilä ge en nyanserad bild av komplexiteten i frågan. Kniivilä har under det senaste året rest runt på halvön och intervjuat såväl taxichaufförer och journalister som krimtatarer och ryssar.
Det är tydligt att många som dragits med i den hysteriska ryska nationalistiska yran välkomnar annekteringen. Kniivilä möter offentliganställda som gläds över högre inkomster, äldre som ser Ryssland som en chans att vrida klockan tillbaka till Sovjettiden och ryskspråkiga Krimbor som är övertygade om att Putin har räddat dem undan blodtörstiga ukrainska fascister.
Men han träffar också motståndare. Krimtatarer, förstås – bland folket som fördrevs under Stalins tid vid makten är bitterheten mot Ryssland fortfarande utbredd. Men också vanliga Krimbor med ryskt och ukrainskt ursprung som är rädda, bedrövade och ogillar det odemokratiska maktövertagandet.
Vissa har redan gett upp och tystnat. Andra har flytt till det ukrainska fastlandet för att slippa undan förföljelse.
En av dem är företagaren Liza Bogutskaja, som förhördes av den ryska säkerhetstjänsten i sex timmar, efter att de upptäckt att hon kritiserat annekteringen på sin blogg. Så fort hon släpptes satte hon sig i bilen och körde över gränsen:
– Jag grät när jag såg den stora ukrainska flaggan (…) Jag kände mig fri, det var som om jag hade flytt från fängelset och kunde andas fritt igen.
Förvisso är det inte någon solskensbild av Ukraina som målas upp.
Ekonomin är skral, korruptionen utbredd och det är svårt att rusta upp landet samtidigt som de ryska trupperna attackerar i öst. Men i Ukraina är det i alla fall fritt fram att uttrycka sin åsikt, där finns oberoende massmedier och fria medborgarorganisationer, påpekar Kniivilä.
Konsekvenserna av annekteringen av Krim är fortfarande svåra att överblicka. Men så länge Putin styr lär Krimborna inte kunna andas fritt.
Karin Rebas är generalsekreterare för Stiftelsen Bertil Ohlininstitutet.