Kan man trilla av jorden? Och om man gör det, finns det en kant där universum slutar, där du absolut inte får balansera? Förresten, vad händer när man dör? Ses man aldrig mer? Undrar barnet, alltid med samma exakthet, gärna i bilen, när det liksom inte finns så mycket annat att göra i baksätet än att fundera.
Och vad svarar man? Vissa tycker att man ska vara brutalt ärlig. Det är inte statistiskt belagt vad som händer. Ja, omsatt i ord som barnet förstår då. Andra följer ett traditionellt tema. Ja, det finns himlar och paradis, pärleportar som öppnas, fågelkvitter och ansikten man känner igen. Änglar som smeker ryggar med sina vingar. Där, bland molnen, säger vissa att man möts igen. Är det så? Vem syr änglarnas klänningar? Var köper man de fina fjädrarna, i en butik på jorden?
Börjar man förklara får man allt förklara lite till och det är svårt det där. Var ska barnet (och den vuxne) fästa sina existentiella frågor i ett samhälle, det svenska, som är det mest religionsfattiga i hela världen? (Enligt en återkommande internationell undersökning om människors värderingar, World Values Survey.) Den starkaste tilltron hyser vi till vetenskapssamhället. Bara en liten andel av den svenska befolkningen (19 procent) menar att människors känsla för rätt och fel försvagas av vetenskap. Svaret blir då följaktligen: Vad som händer efter döden, lilla vän, är inte statistiskt belagt. Det enda vi vet med säkerhet är att vi inte vet. Det andliga tenderar att bli flummigt. I dagligt tal varnar vi varandra: Inte för att vara djup, men …
I praktiken har vetenskapen frälst oss: Länka till en artikel (som du själv hittat på, för ingen har tid att vara källkritisk). Strössla artikeln med kromosomer, ismer och statistiska variabler och nå slutsatsen att det är livsfarligt att krydda maten med, låt oss säga, franska örter. Förbud litar vi på, delar. Gillar. Testa sedan det omvända: Jag gick på en seans och fick ett meddelande från min far, tre dagar efter hans bortgång. Detaljrikedomen var slående, omöjlig att rigga på förhand i syfte att lura mig att tro på den andra sidan.
Den trendriktiga diskursen om den (svenska) Guden, berättar att han (hen?) är en del av oss alla. Jag är Gud, du är Gud. En rask slutsats: Den enskilda individen är Gud. Och visst det stämmer ju om man ser till berättelserna som flödar i sociala medier, de som handlar om mig, mig, mig. En smula dig. Med skillnaden att vi inte upplevs som ett dugg flummiga med dagsfärska selfies och berättelser som innesluter minsta molekyl av oss själva och våra liv. Allt det där (jakten på det perfekta självporträttet) är helt säkert ett uttryck för en vilsenhet, inför frågorna som förenar oss och inför Guden och svaren vi inte hittar, ens i oss själva.
Kristina Emanuelsson är sociolog och processutvecklare i Eskilstuna kommun.