Valresultatet härom dagen gav mig anledning att rispa med nageln längs med bokryggarna i hyllan och jag fann den: Auschwitz och det moderna samhället av sociologen Zygmunt Bauman. Färgen från överstrykningspennan har bleknat, men inte texten. Jag läser: "Våldet har omformats och tillgången till våldsanvändning har omfördelats (…) våldet har försvunnit ur blickfånget snarare än tvingats ur tillvaron. Det har blivit desto mer osynligt." Strax intill finner jag boken Spår av Lena Sundström. Två egyptier förs ut ur Sverige via Bromma flygplats och historien som vecklas ut är brutal. Högt uppsatta tjänstemän nyttjar byråkratins krafter, föser undan, stänger in, låser om våldet, tortyren som männen utlämnas till och kastar nyckeln.
Med anledning av valet i söndags känns Baumans bok högst relevant. Musen som kröp in i via skorstenen har gnagt på kanterna, men inte haft muskelstyrka nog att öppna en fjäderlätt pocket. Innehållet är desto tyngre.
Dödandet skedde mekaniskt, och enligt Bauman inte i första hand med hat som motiv. Utan snarare i syfte att skapa en samhällsordning, en trädgårdsmästarens verk där ogräsbekämpningen ansågs konstruktiv, i syfte att skapa den fulländade trädgården. En rasmässigt ren och arisk värld där trädgården var samhället och ogräset, liksom skadedjuren var människor som inte ansågs passa in. Enda sättet att få samhället att tillfriskna var att rensa ogräset. Judarna. I sjukdomstermer handlade det om att förinta cancersvulsten. Systematiskt. Social ingenjörskonst med stöd av byråkrati och rationell teknik. Det moderna samhället var enligt Bauman själva förutsättningen för att Förintelsen skulle kunna äga rum.
Bauman pekar på byråkratins förmåga att avhumanisera. Det är en sak att ge order om att lasta planet med bomber, en helt annan att sköta om den reguljära stålanskaffningen i den fabrik som tillverkar bomberna. Översatt i det som skedde i koncentrationslägren. Två miljoner människor döda. Ursäkten? Ansvaret var inte mitt. Jag tryckte bara på knappen till gasugnen. Min jobbarkompis skyfflade överblivna rester och la dem i högar. Vi var praktiskt taget inte där. Tänkte mer på hur vi kunde arbeta effektivt. Skyffla snabbare. Gasa ihjäl fler. Städa undan.
De väljare som understödjer dessa krafter, trädgårdsmästarkonst, mer eller mindre, förstår de vad de väljer? Och om de förstår, vart är vi på väg? Förstår väljare som struntade i att rösta vad de faktiskt struntar i? Det är milt uttryckt en artighetsgest vi bör visa alla de människoliv som offrats för vår frihets skull. Och vi tror, som enskilda individer, att vi inte gör skillnad. Det var just de här avhumaniserande krafterna, människans känsla av litenhet i det stora maskineriet, förintelseprocessen, som gjorde dessa vidriga handlingar möjliga.
Kristina Emanuelsson är sociolog och processutvecklare i Eskilstuna kommun.