Av en händelse fann jag nyligen en vetenskaplig artikel skriven av en av de personer jag mött i mitt liv som gjort starkast intryck på mig: Fuat Deniz, en gång lektor i sociologi och min dåvarande handledare i uppsatsskrivande. I december 2007 föll han offer för det meningslösa våldet. Rycktes bort alldeles för tidigt. Framsidan på artikeln bär ännu spår av bläck från en penna han hållit i sin hand. Titeln lyder: "Flykten från verkligheten till jagets högborg". Han var en sådan person vars ord fick fäste i mig, på det sättet att man försökte äga dem, göra orden till sina egna.
Fuat var en sann förebild och inspiratör. Framför allt väckte han lusten att läsa och skriva. Lära. Han lyckades med sin närvaro, ett fåtal tillfällen och ögonblick, bidra till, för mig, livsavgörande beslut och drömmar som uppfylls. Stegvis. Han var en person som fick mig att öppna sinnet och finna nya synsätt, sträva efter att se det vi annars skulle förbli blinda inför. En som fick sina medmänniskor att vilja bli bättre människor. Bli modiga.
Det meningslösa våldet och lidandet är inga enstaka händelser. I samma veva som jag fann artikeln fick jag höra talas om en händelse. Om ett barn som låg på marken, på en skolgård, i chock, slagen och sparkad. Människor passerade förbi utan att agera. Låtsades att inte se.
Modet att stå upp för varandra är färskvara. Precis som muskelträning och äktenskapslöften, något vi dagligen måste återskapa, reflektera kring och läsa på. För att kunna se det uppenbara, såväl som de mindre synliga sätten att kränka. I ett samhälle där människans upptagenhet med sig själv tagit över handen. Där identitet förväxlas med varumärke. Även om man inte avser att sälja sig själv förväntas man göra det. Vart tar värden som medmänsklighet och civilkurage vägen mot bakgrund av det självgoda sättet att leva?
"Free your mind and the rest will follow", sjöng gruppen En Vouge i början på 90-talet: "I wear tight clothing, high heeled shoes. It doesn't mean that I'm a prostitute." I den bästa av världar är sinnena öppna och rädslan och okunskapen som föder fördomar och våld, de är som avlägsna bekanta vi sällan möter. Bara en rad konstateranden som säger att det finns skillnader, ungefär som femåringen utbrast om sin nyfunna insikt: "Vet du, det finns stora, mellanstora och små rumpor. Jag gillar stora och mellanstora mest." Med andra ord, det är tillåtet att ha favoriter, utan att för den skull döma ut de andra varianterna. Att se utan att fördöma, att agera snarare än att bara passera förbi, kräver ett mod.
Kristina Emanuelsson är sociolog och processutvecklare i Eskilstuna kommun.