Orden formar berättelser om ett samhälle som skulle kunna bli till, och vi försöker förstå, se olika samhällsformationer beroende på vad som berättas för oss.
I bästa fall bejakar vi ett parti som står i rampljuset och säger att så här och så här ska vi göra, en heltid för alla som önskar, bättre vård och omsorg, fler bostäder. I sämsta fall stänger vi av och berörs inte det minsta lilla. Eller som författaren och journalisten Lena Andersson beskriver det i debattartikeln Politik är konst: Det blir sällan bra när ensemblen frågar publiken hur en bra pjäs ska spelas, skrivas och regisseras. Till teatern går man i hopp om att de som jobbar med teater ska ha tänkt ut det.
För när allt kommer omkring är våra grundläggande behov konstanta och berättelserna som flödar ut i etern, via talarstolar och myggor på slätstruken bomull ger uttryck för samma saker: Avsaknaden av eller längtan efter kärlek, närhet, omsorg, solidaritet, empati, kunskap. Ett hem. Det brukar sägas att litteraturen tömt alla ämnen på sitt innehåll. Böcker som skrivs säger inget nytt, särarten ligger i sättet en historia berättas på. Det hela går igen i politiken.
Det måste brännas för att det ska kännas. Den enklaste vägen till verkligenheten går via människors berättelser om den: Lisa, sju år, skrapar med foten i gruset på skolgården och andas tungt, tungt för att ingen ser, har tid att se hur det pekas och skrattas åt hennes frisyr: Är det en hatt? Eller Walter som av en händelse förlorade jobbet och började dricka, blev lämnad av sin fru och tappade fotfästet i sitt eget liv och den här världen. Eller Siri, hon som pendlar mellan verklighet och låtsasvärld, som har stuvat om i köksskåpen. Förresten hela lägenheten är en röra och hennes val, som hon inte ser för att hennes ögon inte är förmögna att se alls, hennes val är att ge efter för den annalkande psykosen eller låta sig hjälpas. Staka ut en annan väg, vem vet, en annan framtid.
Vi vänder och vrider på samhället som ett objekt på piedestal. Försöker förstå samhällskroppen och hur vi bäst klär dess armar och ben, stommen vi alla möter (de livsviktiga samhällsfunktionerna) när vi är små och stora, behöver lära oss språket, alfabetet eller teorier. När vi är sköra, har brustna hjärtan, en snövall som blockerar vägen, ett sår som behöver läka. I själen eller på utsidan. Vem lovar oss att det inte blir färre händer på redan kantstötta axlar och kapade ledtider som stärker känslan av utanförskap, isolering och osynliggör människor som Lisa, Walter och Siri? Det är politikens största utmaning: Tala så att det bränns. Kliv ut ur begreppsapparater och in i de livshistorier politiken lovar att stötta upp.
Kristina Emanuelsson är sociolog och processutvecklare i Eskilstuna kommun.