Från och med nu, när Medelhavsklimatet utjämnas av sensommarvindar, är det annat som gäller. Både motvilligt, men också längtansfullt iklär vi oss stålkostymer av märket vardag. Kraven – vilka var de nu igen? Och hur gick det till, själva rutmönstret: Vad, när, hur, vem och var? För vissa fortsätter semestern i det tysta, på kvällar och helger, medan Systembolaget konstaterar att försäljningen ökar med 10-15 procent under sommarmånaderna.
När årstiderna växlar från sommar till höst blir det så tydligt. När det fortsätter att drickas i mängder fast grillen har slocknat och gränsen mellan måttligt och på tok för mycket suddas ut. Ett standardglas är ett rätt litet glas. Svenskens spritvanor är ängsliga och årstidsbetonade, och framför allt av en förrädisk passa-på-medan-solen-skiner-eller-det-finns-något-att-fira-karaktär. Vuxenvärlden belönar den som dricker alkohol med en ryggdunk. Den som skålar och firar anses bejaka livet. Och vita månader är som en uppoffring, omtalas som självplågeri. Om valet står mellan tråkmåns och livsbejakare och du tvekar, är valet rätt enkelt. Vem vill du vara i andras ögon?
Dessa värderingar spiller inte helt oväntat över på de som ser på. Barnen. De har söta tofsar och vita märken efter badkläder där de strosar över skolgårdar och grusgångar till förskolor. De bär inga stålkostymer, men väl blottade hjärtan. Och rättigheten att vara barn som ska slippa bära skuld för de vuxnas handlingar. På Bris hemsida citeras barn som vet hur det känns: "Jag och min bror nämner aldrig något om att pappa har alkoholproblem för varandra. Vi har aldrig snackat om det, vi försöker båda dölja."
De här barnen kompenserar det lynniga sprithumöret med vitsar. Dansar och står på händer eller skriker högt, medan de vuxna förebilderna uteblir. De skulle sälja sina hjärtan om det gjorde någon skillnad, men det gör det inte. En elvaåring berättar: "Min mamma är alkoholist. Hon dricker nästan varje dag och på helgerna är hon jättefull." Andra barn väljer att dra sig undan för att det lindrar att stänga världen ute.
Barnens skolväskor är fyllda av kepsar, tunna koftor, pennskrin och semesterminnen. Vissa handlar om sol, bad, nöjesparker, mjukglass och stickor från det spröda virket på någon brygga. Eller de mer dolda semesterminnena som inte gärna berättas: Om glas som krossats mitt i en skål för att de vuxna supit bort sitt sunda förnuft när Sverige äntligen fick vara som en plats vid Medelhavet. De berättelserna förblir orörda och det kan vara svårt att lägga märke till dessa små hjärtan som pickar hårt, hårt.
Kristina Emanuelsson är sociolog och processutvecklare i Eskilstuna kommun.