När alltfler nu ifrågasätter alkoholnormen, det vill säga den ständigt närvarande och närmast självklara alkoholen, så torde det vara männen som har svårast att bryta mot den. Det sociala trycket och rädslan att avvika är stor i grabbgänget vare sig det består av tonåringar, vuxna på krogen eller kollegorna på personalfesten.
Och när vi hör och läser om följderna, våld i hemmet, misshandeln på gatan, alkoholrelaterade sjukdomar, så handlar det så gott som alltid om män. Otaliga är också de litterära skildringarna av män och om män och deras förhållande till alkohol. Inte sällan plågsamt beskrivet av deras kvinnor, hustrur, döttrar.
För kvinnor har det sociala trycket sett annorlunda ut, nästan det motsatta. Kvinnor skulle inte dricka, och även om ingen i dag tittar snett på en ensam kvinna som tar sig ett glas vin på krogen, så möts fortfarande berusade kvinnor med avsevärt större förakt än berusade män.
I höstas kom det ut en bok med titeln "Som hon drack – kvinnor, alkohol och frigörelse" som enligt förlagets beskrivning handlar om "60 år av svensk dryckeshistoria och hur den hör ihop med kvinnors möjligheter att ta plats i offentligheten". Även om jag värjer mig mot att ökat drickande skulle vara en förutsättning för att ta plats i offentligheten, så visst har det skett en stor förändring i kvinnors dryckesmönster och omgivningens inställning till detsamma. Och det är sant att det sammanfaller i tid med ökad jämställdhet. Men är det för den skull lika med jämställdhet?
60-årsperspektivet bygger på att det var på 50-talet som motboken avskaffades. Den var verkligen en högst manlig affär. Gifta kvinnor fick ingen motbok och ingen "ranson". Det kan göra även en nykterist upprörd. Kvinnorna var helt enkelt inte betrodda som fullvärdiga medborgare! Men det är väl ingen som tror att det var kvinnors rätt att gå och handla på systemet som startade den politiska, sociala, ekonomiska och sexuella frigörelsen!
Däremot tror jag att många kvinnor låtit sig förledas att tro att jämställdhet handlar om att leva upp till männens normer på en massa olika områden. Det där klarade du som hel karl, har man väl hört.
Visst, kampen för lika villkor handlade till stor del om att klampa in på männens domäner, liksom att göra anspråk på deras privilegier. För den skull behöver man inte acceptera alla manliga normer, allra minst att exempelvis dricka lika mycket öl på en after work. Speciellt som kvinnokroppen rent biologiskt är sämre på att ta itu med alkoholen.
Det finns kvinnor i karriären som skrivit böcker om det också, om hur det gick när de skulle leva upp till sina och andras förväntningar i allt. Och när de trodde att vinglaset för att varva ner varje kväll var räddningen – för en tid.
Maj-Lis Lööw är tidigare statsråd (S) och verksam inom nykterhetsrörelsen.