Inte minst verkar efterfrågan på svenskt griskött ha ökat markant, samtidigt som importen minskar.
Kunskapen om hur antibiotika i många länder används som ett paraply för att maskera en dålig djurhållning har kanske ökat?
Möjligen är det i så fall ett eko från den, stundtals rätt skrikiga, EU-valrörelsen i våras. Plötsligt ville ju alla prata grisknorrar och antibiotika, och samma uppvaknande sker även i andra europeiska länder.
EU-samarbetet handlar mycket om att lära av varandra. Men hur ser verkligheten ut? Är det möjligt att "exportera" den svenska modellen, med omfattande djurskydd och låg antibiotikaförbrukning?
Ja, det var i varje fall möjligt när det gällde den svenska salmonellakontrollen.
För snart 15 år sedan var jag ansvarig för de nya EU-reglerna om sjukdomar som sprids mellan djur och människor, såsom salmonella. Detta uppfattades på den tiden som tämligen onödigt och ointressant av många i Europaparlamentet. I dag ser vi att tack vare de regler som infördes sparar EU:s medlemsländer tre miljarder euro per år i minskade sjukvårdskostnader, enligt EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet.
Våra svenska bönder har 30 års erfarenhet av att hantera användningen av antibiotika på ett återhållsamt och ansvarsfullt sätt. Och nu verkar det som att verkligheten har hunnit ifatt även övriga EU-länder, för nu kommer förslagen smygande i tät följd.
Nyligen presenterade EU-kommissionen ett förslag till ny veterinärlagstiftning, som innehåller en europeisk databas med uppgifter om hur, när och varför antibiotika ges till våra djur, en idé som jag fick Europaparlamentets stöd för 2011.
Men det är inte bara konsumenter och politiska partier som har vaknat upp. Det gäller också flera av medlemsstaternas regeringar.
Just nu pågår ett samarbete mellan Danmark, Frankrike och Holland för att på allvar tackla problemet med antibiotikaresistensen inom ramen för de nya EU-regler om djurhälsa som jag är ansvarig för. De delar min uppfattning om att en glad gris är en god gris som behöver mindre antibiotika.
I våras ställde sig nästan hela Europaparlamentet bakom mitt betänkande. Det ger oss en stark ställning inför förhandlingarna med jordbruksministrarna, som väntas starta efter jul.
Samtidigt återfanns tråkigt nog en av mina svenska kollegor bland det fåtal som valde att inte stödja mig. Ni får därför förlåta mig, om jag ibland kan tycka att vissa partiers kampanjer för djurens bästa klingar lite ihåligt.
Men kanske kommer verkligheten ifatt även dem – nu när WHO klassar antibiotikaresistensen som ett av de största hoten mot vår folkhälsa, och när till och med USA jobbar på att skapa en ny myndighet för att få bukt på problemet.
För att åstadkomma något så räcker det inte med slagord och valaffischer. Det tar tid att skapa förändring. Men trägen vinner.
Det är kanske något som man lär sig med åren.
Marit Paulsen är ledamot (FP) i EU-parlamentet.