Nu på tisdag går USA till val och trots att det gäller kongressen och inte Vita huset spelar på många sätt Barack Obama huvudrollen.
Republikanerna, som väntas gå framåt, har gjort allt för att nationalisera valrörelsen, det vill säga att låta den handla om Obamas person och politik. Uträkningen är enkel och framgångsrik: presidenten är impopulär, människor är oroliga för sina jobb och ekonomins utveckling. Och – avgörande – han är demokrat.
Republikanerna har skickligt och effektivt mobiliserat sin väljarbas, till övervägande del vit och äldre, genom att konstant påminna om att demokraternas kandidater stödjer en president som håller på att förstöra USA. Och ängsliga demokrater gör också allt för att hålla sig undan Obama. Han får ägna sig åt att samla ihop pengar till sitt parti, inte visa sig tillsammans med dess kandidater. Så pass illa är det att i Kentucky vägrar demokraten som utmanar sittande republikansk senator att säga om hon faktiskt röstade på Obama i presidentvalet.
Alla opinionsundersökningar visar att väljarna anser att kongressen gör ett uselt jobb: att den är korrupt, ineffektiv och polariserad. Det innebär att intresset för kongressvalet är ganska lågt jämfört med ett presidentval. Detta är något som också missgynnar demokraterna som har fler väljare bland låginkomsttagare, svarta och unga – grupper som normalt sett inte röstar i kongressval. Samma grupper kunde däremot mobiliseras för att välja och återvälja Barack Obama 2008 och 2012.
Om trenden håller i sig, vilket mycket tyder på, lär alltså amerikansk politik förbli polariserad. Man får en demokrat i Vita huset och en kongress dominerad av republikaner. Alla presidenters sista två år vid makten utmärks av minskat politiskt inflytande, men Barack Obamas sex år vid makten har präglats av ständiga politiska blockeringar. Republikanerna har systematiskt satt sig emot det mesta han föreslagit. Vilket kan förklaras med att partiet är så likriktat. Nästan alla är konservativa, liksom dess väljare. Priset för att säga nej till Obama och demokraterna är marginellt medan minsta antydan om en uppgörelse möts med indignation och fördömanden. Så hade den amerikanska konstitutionens grundare – som var övertygade om att det låg i politikers egenintresse att göra upp med både motståndare och allierade – knappast kunnat tänka sig utvecklingen.
Om republikanerna inte bara behåller sin majoritet i representanthuset, vilket alla räknar med, utan också tar över senaten har de majoritet i kongressens båda kammare. Republikanerna kommer då visserligen att säga nej till ännu mer och driva igenom en politik som polariserar väljarna ytterligare, men det rör sig inte om stora förändringar. En president förfogar nämligen över ett vapen som det krävs mycket för att omintetgöra: vetomakten. Hur mycket republikanerna än önskar att sänka Obamas stora sjukförsäkringsreform vet de att vetopennan är hans.
Amerikansk politik befinner sig i ett destruktivt beteendemönster som inte kommer att brytas utan snarare förstärkas de närmaste åren. Det lär tyvärr bli den dystra slutsatsen bli efter tisdagens val.
Mats Wiklund är fri skribent specialiserad på amerikansk politik.