Inlägget handlade om att hovrätt gjort en annan bedömning än tingsrätt, och därmed sänkt straffet för de dömda våldtäktsmännen. Kommentarerna strömmade in. Om det blir så här konstiga tolkningar av lagen, ja då får man väl skriva om lagen så att den blir mer som folk tycker, slog en annan tyckare fast. Och så vidare.
Vad herrarna säger är alltså att det urholkar förtroendet för rättssystemet när olika juridiska instanser kommer fram till olika slutsatser, och att lagen borde skrivas om så att den i högre grad sätter dit människor för brott som inte kan bevisas? Ja, det är ju också en väg att gå. Om vi nu inte vill försöka hålla fast vid den grund i hela rättssäkerhetstanken som handlar om att ingen ska dömas för ett brott som inte kan bevisas.
Man skulle önska att det här var engångsfall, men så är det tyvärr inte.
I själva verket lever den gamla devisen om ingen rök utan eld i högsta välmåga; frodas och växer sig stark i den virala undervegetationen. Nog är en person som åtalats men friats från brott – som misstänkts men inte har kunnat bevisas skyldig – nog är den jäveln skyldig ändå.
Bevisa att du är oskyldig!
Ska vi ha det så? Nej, det ska vi inte. Den misstänkte ska inte behöva bevisa någonting: det är åklagaren som ska kunna bevisa att det skett ett brott och att kraven för det är uppfyllda. Den som sett och förfasats över historien i Netflix-dokumentären "Making a Murderer", den om en man från amerikanska Wisconsin som dömdes och fick sitta i fängelse i 18 år för ett brott han inte begått, kanske förstår varför detta är, tja, ganska viktigt.
Juridikprofessorn Mårten Schultz är en av dem som gör ett viktigt jobb, i såväl sociala medier som i andra sammanhang, med att reda ut och förklara varför det är som det är och blev som det blev. Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell är en annan av dem inte alltför många som tjatar, vecka efter vecka: Ja, det här kanske sticker i ögonen, men vet ni vad som ligger bakom? Vi har faktiskt läst domen, vi var där på rättegången, vi kan förklara.
Det är lätt att låta känslorna ta överhanden och reagera intuitivt när man läser om människor som utsatts för brott, och det kan ibland kännas nästan stötande att läsa de ofta teknokratiska och känslokalla resonemangen från de rättsliga instanserna. Men vilket är alternativet?
Att juristerna går på magkänsla? Sätter ribban för beviskrav lägre?
Tvekar i sina resonemang av rädsla för folkdomstolen på Facebook?
I ett fungerande rättssamhälle handlar lagen lika mycket om att skydda oskyldiga från att straffas som att straffa de skyldiga. Den dag Sverige överger den principen – ja, då är vi inte längre ett rättssäkert land.
Moa Berglöf är samhällsdebattör och fristående krönikör. Tidigare talskrivare åt Fredrik Reinfeldt.