I början av december tog Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson replik på arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) under en frågestund i riksdagen. Frågestunden var en helt vanlig sådan – varken speciellt nedslående eller särskilt upplyftande. Däremot var delningen och spridningen av Jönssons inlägg på röt i en krönika häromveckan ifrån mot det offentliga Sveriges språkliga andefattighet. "Löfvens återkommande retoriska grepp att "det är inte okej" går nog dessvärre att använda också för att beskriva svenska politikers talekonst", skriver Björkman.
Han har ju tyvärr rätt. Men hur hamnade vi här? Och varför rör vi oss inte framåt?
I den politiska sfären finns en övertro på policy och en konstant underskattning av språkets betydelse för väljarnas intresse och engagemang. Man är helt enkelt mer intresserad av det första, och väljer gladeligen att lämna det andra därhän. Som en konsekvens verkar nu allt fler ledande politiker tro att deras enda uppgift är att informera allmänheten om sina politiska förslag; inte argumentera för dem och verkligen inte beröra, inspirera eller, gud förbjude, försöka underhålla väljarna.
Nåja, allt är nu inte politikernas fel. Den som någon gång har sett medias makt på nära håll förstår att också det är en anledning till varför så få svenska politiker vågar använda sin talekonst till att ta ut svängarna. Tryggheten i att slippa missvisande och felvinklade rubriker gör att återhållsamheten trumfar den dramatiska monologen. Det är synd för det demokratiska samtalet, men framför allt så blir politiken fruktansvärt tråkig.
Moa Berglöf är samhällsdebattör och fristående krönikör hos Liberala Nyhetsbyrån. Tidigare talskrivare åt Fredrik Reinfeldt.