Det finns en scen i 80-talsfilmen "Girls Just Want to Have Fun", där high school-rebellen Lynne Stone (Helen Hunt) sätter sig bredvid den nyinflyttade militärdottern Janey Glenn (Sarah Jessica Parker) på skolbussen.
"Kardborrband", säger Lynne, medan hon rycker ärmarna av den katolska skoluniformen och vänder den skotskrutiga kjolen ut och in, "är näst efter Walkman och lightcola 1900-talets coolaste uppfinning."
Klipp till 2015. Jag är mamma till två barn varav ett just har börjat första klass, och trots att jag i ärlighetens namn själv alltid varit mer Lynne än Janey, börjar jag fundera kring de eventuella fördelarna med skoluniform. Det ska nu också sägas att tankarna inte är helt tagna ur det blå. Vi har nyss tagit emot bilder från Guatemala – min svägerska har fått ett utlandsjobb och familjen har flyttat – på fnissiga men prydliga små kusiner. De är redo att börja skolan och poserar nu bredvid varandra i matchande chinos och pikétröja. "Första dagen med skoluniformen!", skriver min svåger.
Dagen efter, när jag och nyblivna förstaklassaren är i full färd med att leta fram något acceptabelt ur garderoben till nästkommande dag, kommer ytterligare en bild. Denna gång med jackor och shorts: "Gymnastikuniformen!" Det är inte utan att jag drabbas av en viss avund.
"Skoluniform?" tänker ni nu. Ta det lugnt. Vi ska bara nysta lite i argumenten här. För som det är med det mesta finns det rimliga invändningar – och en hel del fördelar.
Vi lever i en tid och bor i ett land där det trots allt är möjligt för många barn och ungdomar att vara som de vill, klä sig som de vill och uttrycka sina åsikter fritt. Att då stoppa in alla i samma konforma mall i skolan går emot mycket av det vi har strävat efter. Vad händer med elevernas individuella utveckling? Med barnets självbestämmande? Och ska det ens spela någon roll vad eleverna har på sig?
Det är rimliga och legitima synpunkter. Å andra sidan: i alltför många skolor finns redan en mer eller mindre outtalad mall att passa in i. Ett slags uniform, om ni vill. De sociala markörer som sitter i hur vi klär oss är ohyggligt effektiva i att bidra till förutfattade meningar om vilka vi är och varifrån vi kommer.
Om alla elever har samma kläder slipper de oroa sig för åtminstone den typen av grupptryck, eftersom alla ser likadana ut. Om alla elever har samma kläder slipper tonårsföräldrar köpa dyra kläder för pengar de kanske inte har eftersom, tja, alla ändå ser likadana ut. Det finns därtill de som menar att skoluniformen bidrar till mindre våldsamheter, bättre skolgemenskap och en större ambition hos eleverna att ta tiden i skolan på allvar.
Jag vet inte.
Jag förstår varför Lynne slet av sig uniformen så snart hon hoppade på skolbussen. Men också varför skoluniformen är självklar på en grundskola i Guatemala city. Kanske kan vi åtminstone våga diskutera saken här hemma.
Moa Berglöf är samhällsdebattör och fristående krönikör. Tidigare talskrivare åt Fredrik Reinfeldt.