Padma Schrewelius på Dalarnas Tidningars ledarredaktion hävdade i måndags att medicinsk åldersbedömning kan råda bot på godtyckligheten. Genom att skilja vuxna från barn kan barnen skyddas från övergrepp på sina boende, menar hon.
Tanken må vara god men förslaget är svårt att förverkliga och missar framför allt målet att se till barnets bästa.
Under asylprocessen får sökande inlämna resultatet av en medicinsk åldersbedömning. Bedömningen är främst för att hjälpa sökande att bevisa sin ålder. I processen har asylsökande, även unga, det främsta ansvaret att bevisa vilka de är. Det är ett tungt ansvar för ett barn, även med stöd från myndigheterna.
Migrationsverkets barnenheter har ett stort ansvar. Barn som kommer till Sverige utan föräldrar är i en särskilt utsatt situation. Många pusselbitar måste snabbt fogas samman redan vid ansökningstillfället. Ankomstkommunen är barnets första anhalt och ordnar tillfälligt boende, mat och kläder. Detta innan barnet kan flytta till kommunen som ska ha ansvar för permanent boende och skolgång.
Var i processen vill förespråkare att den medicinska åldersbedömningen ska genomföras? Var kan den ske utan att överge principen om barnets bästa? Krav på åldersbedömning kommer främst belasta barnen.
Det ansvar som socialtjänsten har för ensamkommande barn är omfattande. Socialtjänsten ska se till att barnet inte är i situationer som hen inte ska befinna sig i. Därför måste det finnas personal och rutiner i kommunerna som uppmärksammar och skyddar barnet. Det innebär att barnets trygghet är mer beroende av kommunens resurser än av åldersbedömning.
Högre personaltäthet och rätt utbildad socialtjänst är nyckeln till ökad trygghet. Inte att kräva mer av redan utsatta barn.
Niklas Otto Olsson är statsvetare och arbetar på Migrationsverket med mottagande av ensamkommande flyktingbarn.