Är det verkligen så att regeringen satsar mindre på polisen än på friåret? Det står ju så i rubrikerna, i TV4 och hos nyhetstjänsten Omni, och Moderaterna påstår detta.
I sak är det inte sant, lika lite som att den förra höstbudgeten, formad av Moderaterna och Kristdemokraterna och som vann riksdagens stöd, var en servettskiss.
Liknelser och jämförelser är en del av politisk-symboliska samtalet. Värderingar kläs i exempel och ges illustrativ form. Men det finns en gräns mellan det spetsiga och det fördummande.
Utvecklingsåret, en förändring av friåret, är ingen reform av jubla över, men den kostar inte mer än vad polisen gör. Bortom slagorden vill M rikta kritik mot att regeringen ökar polisens resurser med färre miljoner 2020 än vad som läggs på den första fasen av utvecklingsåret: 120 miljoner ställs mot 200 miljoner. Tillskotten till polisen är dessutom den höjning som görs utöver tidigare utlovade höjningar, däribland i fjolårets M+KD-budget.
Alla partier vill få genomslag med sin kritik – och emellanåt också sin politik. Budskap vässas, ibland på gränsen till för hårt. Det finns tillfällen där detta som ofta kallas spinn får sådan snurr att det tappar all kontroll.
Vilka krafter vinner på att medborgare kan få för sig att staten satsar mer på ”ledigheter” än på poliser? Vilka krafter vinner på att det påstås att en statsbudget slängs ihop över en fikarast? Det är inte så vi stärker det demokratiska samtalet, för att medborgarna ska kunna göra så genomtänkta val som möjligt.
Det finns skäl att rikta fingret mot regeringen – och hävda att de resurser som riktas till polisen borde vara större sett till problemen med gängbrottslighet och vapenvåld. Förutsatt att man vet vad de ska gå till. Det är också rimligt att argumentera för att skattepengarna som läggs på utvecklingsåret kan användas bättre. Det går att hävda utan att överdriva så mycket att det blir dumt.
I slutänden kanske även respekten för nyanserad seriös politik växer.
Olof Jonmyren är politisk redaktör på Södermanlands Nyheter (C).