Om det vore ett land vore det världens sjätte största sett till befolkning. UP är också en av Indiens fattigaste stater, 60 miljoner av invånarna lever under fattigdomsgränsen enligt Världsbanken.
UP:s ekonomiska utsatthet återspeglas även i utbildningssystemet. En första anblick visar att upp till 95 procent av alla barn deltar i någon form av skolgång. Tittar man närmare på statistiken träder dock en betydligt mörkare bild fram. Läskunnigheten är lägst i Indien och närmare var fjärde person är analfabet. En årlig genomgång av läskunnighet från 2015 visade att 71 procent av barnen i åttonde klass inte klarar av att läsa läroböcker för andraklassare.
Staten må ha lyckats få in barnen i ett klassrum, men vad spelar det för roll när de inte lär sig något? Många av de offentliga skolor som de allra fattigaste har tillgång till saknar resurser och erbjuder varken en säker plats för barnen att vistas på eller en utbildning som håller måttet. Då föräldrar inte ser hur den undermåliga utbildningen kan hjälpa familjen till en framtida försörjning avbryts skolgången i tidig ålder. I stället får barnen arbeta tillsammans med sina föräldrar. För flickorna blir konsekvensen att de gifts bort, ibland så tidigt som vid tio års ålder.
Det krävs många komponenter för att bekämpa fattigdom. Att förlänga ett barns skolgång till 16 års ålder är en livsviktig förändring som möjliggör en dräglig försörjning och en väg bort från fattigdom. För flickorna betyder det att åldern för giftermål skjuts upp.
Där det offentliga misslyckats har en uppsjö av privata initiativ tagit plats. De senaste åren har en rad privata lågkostnadsskolor etablerats. Mot en låg avgift erbjuder de skolgång som av allt att döma ger bättre resultat än vad det offentliga lyckats med.
Professor James Tooley från University of Newcastle har studerat privata lågkostnadsskolor i Indien. Bland annat har han jämfört 3 500 barns kunskaper i matematik, hindi och engelska. Slutsatsen är att barnen från de privata skolorna når betydligt bättre resultat. Jämfört med barnen i de offentliga skolorna hade de 72 procent högre poäng i matematik, 83 procent i hindi och hela 246 procent i engelska.
I stället för att stödja och underlätta den utbildningsrevolution som de privata skolorna medfört möts de dock med skepsis och kritik. Den allmänna uppfattningen tycks vara att de privata skolorna är något som endast de rika får ta del av. I stället är det just de fattiga som har mest att vinna på de nya alternativ som ges. Tooley har exempelvis visat att i den fattiga staden Patna är 79 procent av skolorna privata och av dem riktar sig två tredjedelar till fattiga familjer.
Föreställningen att det offentliga är bäst lämpat att bekämpa fattigdom är en seglivad myt. Det är en svindlande tanke att föreställa sig hur ett friskolesystem som det svenska skulle kunna förändra miljoner liv i Indien. I stället hålls fattiga människor tillbaka av ideologiska skygglappar som sätter staten främst.
Rola Brentlin är grundare av det migrationspolitiska nätverket Migro och fristående krönikör, för närvarande bosatt i Delhi i Indien.