Lyfter man blicken ser man dock ganska snart något som sticker ut. Medan männen badar sitter kvinnorna vid strandkanten. Några lyfter sin sari och låter fötterna röra vid vattnet, men allra mest sitter de där, och iakttar männen.
Tillsammans med en väninna står jag på stranden. I våra strandklänningar och solhattar blir vi ett märkligt inslag i miljön. Vi sticker ut för vårt ursprung, men kanske allra mest för att det är så tydligt att vi tänkt gå i vattnet, precis som männen. Blickarna riktas mot oss. En del kommer fram och fäller kommentarer, andra tar fram mobilkameror i väntan på att vi ska klä av oss. Kvinnorna tittar ner i sanden, som om de skäms åt våra vägnar.
Det är motstridiga tankar som flyger igenom våra huvuden där vi står. Vi vet ju att vi har rätt att bada. Vi vet att vi sannolikt inte utsätter oss för direkt fysisk fara om vi går i vattnet. Men ändå tar det emot.
Det blir så tydligt att det vi gör anses vara fel att även vi fylls av skam. Efter några försök, som mest resulterar i än mer uppmärksamhet, lämnar vi till slut stranden och ger oss på jakt efter en privat strand, där vi betalar för avskildheten.
En känsla av orättvisa och stark frustration blir kvar efter vår utflykt. Hur förklarar man att vi begränsas i något så harmlöst som att bada för att vi är kvinnor? Varifrån uppstod denna plötsliga känsla av skam?
Att ta upp bad som ett stort problem kan låta banalt. Indiens kvinnor har betydligt allvarligare huvudbry än att förpassas till strandkanten.
För många av Indiens kvinnor kantas vardagen fortsatt av våld, övergrepp och diskriminering. Men uppdelningen på stranden är ändå en vägvisare om kvinnans roll i det offentliga rummet.
Just betydelsen av denna uppdelning för tankarna till den debatt som nu förs i Sverige om separata rum för män och kvinnor. Det ska markeras att Sverige inte är Indien och diskrimineringen mot kvinnor ska inte jämföras, det vore löjligt. Debatten om badhus kräver dessutom en viss finess för att varken överdriva hot och samtidigt inte förringa kvinnors upplevelser på detta tema.
Men i den debatt som förs finns det en oroväckande underton att det vore tolerant att skilja män och kvinnor åt. Tjejkvällar och killkvällar i all ära, men vi bör vara på vår vakt mot försök att etablera och normalisera normer där kvinnor behöver separata rum för att känna sig bekväma. Inte heller bör vi etablera normer där vi slår fast att män inte klarar av att vara i samma rum som kvinnor. Som författaren Lena Andersson klokt konstaterat i ämnet, "principiellt är det ohållbart, och orimligt att kalla exkluderingspraktik för tolerans" (Dagens Nyheter, 4/3).
För Indiens kvinnor fortsätter kampen för ett samhälle där de accepteras på lika villkor och får tillträde till de rum som i dag är stängda för dem. Den dagen även kvinnor badar vid stranden utanför Pondicherry, den dagen kommer de ha kommit en bra bit på vägen.
Rola Brentlin är grundare av det migrationspolitiska nätverket Migro och fristående krönikör. För närvarande är hon bosatt i Indien.