Nog så intressant är vad allianspartierna skulle vilja göra om de kom till makten. Socialdemokraterna och Miljöpartiet presenterade sin statsbudget härom veckan och oppositionspartierna har kommit med sina förslag. Några axplock:
Regeringens stora profilnummer är att den tilldelar kommunerna tio miljarder kronor.
Kristdemokraterna profilerar sig med att satsa tolv miljarder kronor på skatteavdrag till de föräldrar som arbetar. Var och en med barn skulle få behålla 500 kronor mer i månaden.
Liberalerna satsar två miljarder kronor på fortbildning av lärare och öronmärker en LSS-miljard för att värna dem som behöver samhällets stöd allra mest, inför en ny kömiljard till sjukvården samt satsar på försvaret.
Centerpartiet gör ett nummer av sitt nya "ingångsavdrag". Det innebär att arbetsgivaravgiften tas bort helt för alla som gör sina två första år på arbetsmarknaden, för de första 16 000 kronorna av månadslönen.
Moderaterna kommer i sin skuggbudget att lägga tre miljarder kronor i generella stöd, och fyra miljarder öronmärkta för skolan, till kommunerna nästa år.
Allianspartierna har gemensamma riktlinjer för den ekonomiska politiken och dessa ligger till grund för deras respektive förslag. Det handlar inte minst om en enighet om att budgeten ska vara i balans. Inför valet 2018 har de lovat att de ska lägga fram en gemensam valplattform.
Med Moderaternas och Liberalernas stora satsningar står det klart att skolan återigen kommer att bli ett politiskt slagfält. Kunskaperna sjunker oroväckande mycket, och detta har avgörande betydelse både för människors möjligheter att leva det liv de önskar och för samhällets förmåga att blomstra.
På det stora hela finns det dock inte gigantiska olikheter mellan de åtta riksdagspartiernas budgetförslag. De vilar alla på en omfattande välfärdsstat som finansieras med höga skatter. Under nästa år tar staten in hela 1 024 miljarder kronor i skatteintäkter. Utgifterna landar på 964 miljarder. Men som Centerpartiets chefekonom Martin Ådahl påpekar höjer regeringen skatterna kraftigt på jobb och företag för första gången på över 20 år (Svenska Dagbladet 20/9), och detta kommer ha en negativ effekt på hur många som arbetar. I innevarande högkonjunktur lägger regeringen dessutom en budget som visar underskott.
Miljardsatsningar på utgiftssidan är emellertid inte så revolutionerande som de påstås eftersom statens ekonomi är så stor. Den avgörande skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna finns snarare i synen på liberaliseringar av bostads- och arbetsmarknaderna.
En miljon människor har svårt att hitta bostad och jobb – och riskerar att inte komma in i värmen. Att de får ordentliga möjligheter att jobba och betala skatt är långsiktigt helt avgörande vårt välstånd.
Sofia Nerbrand är ordförande i Bertil Ohlininstitutet och fristående krönikör.