Att blunda, stänga gränser och höja tröskar är inte svaren på frågorna. Samhället är nämligen dynamiskt. Att försöka kontrollera för att bringa ordning är dömt att misslyckas.
Det enda vi vet med säkerhet är att framtiden inte blir som vi har planerat. Titta bara på Migrationsverkets prognoser om hur många människor som skulle söka asyl under 2015. Eller på EU:s omfördelningssystem för flyktingar. Eller på resultaten av arbetsmarknadsåtgärder för invandrare.
Det finns verkliga utmaningar för Sverige. Sysselsättningen är betydligt lägre bland somalier, irakier och syrier här än vad den är för samma grupper i Storbritannien, Kanada och USA. Vi har få disputerade akademiker från andra länder på våra universitet. Det finns få internationella talanger på toppositioner i svenskt näringsliv. De som reser ut för att arbeta utomlands, och sedan kommer tillbaka, möts ofta av ointresse. Det tar lång tid att översätta examina och legitimationer från andra länder så att de blir giltiga i Sverige.
Därför är det olyckligt att Sverige har ett utpräglat centralistiskt system för att ta emot nya invånare: Migrationsverket och Arbetsförmedlingen har huvudansvaret. I vårt land är det offentlig sektor som planerar, styr och utför mottagandet. Invandrarlandet USA har visserligen en enda myndighet, Office of Refugee Resettlement, men den delegerar i stort sett allt till nio frivilligorganisationer som i sin tur samarbetar med ett otal aktörer. I Kanada kan enskilda dra av på skatten om de donerar pengar till flyktingmottagande. Det vore önskvärt om näringslivet och civilsamhället även här fick större betydelse i välkomnandet av nya svenskar.
Låt oss också påminna oss om att vi har bättre förutsättningar än någonsin. Flyktingvågen under 1990-talet från krigets Balkan lärde oss mycket. Adoptioner, arbetskraftsinvandring och blandäktenskap under de senaste decennierna har gjort dagens barn och ungdomar naturligt färgblinda. Sverige är också ekonomiskt rikare än någonsin tidigare. Vi är ett ordnat land – oavsett paniken kring den så kallade systemkollapsen och flyktingkrisen.
Vi har all anledning att våga lita på att Sverige är ett bättre land om tio år – bara vi släpper på kontrollen och i stället låter den spontana ordningen infinna sig. Politikens för närvarande defensiva speluppställning och språk har all anledning att bytas ut mot frejdigt frispel. Men även spelplanen behöver förändras.
Sveriges samhällsmodell bygger likvärdighet, rättvisa och kontroll. Men centralmakten kan inte längre styra världen. Det är dags att modernisera migrationspolitiken och arbetsmarknaden. Det är hög tid att Sverige moderniserar sin modell så att den tillåter – rent av bejakar – mer mångfald och olika utfall.
En storlek passar inte allt och alla.
Sofia Nerbrand är ordförande för den liberala tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och fristående krönikör.