Systemkollaps. Haveri. Katastrof.
Hårda ord beskriver förmågan att ta emot människor på flykt just nu. Så sent som den 12 oktober bjöd regeringen in företrädare för det offentliga till ett stormöte, "Sverige tillsammans", där man diskuterade hur Sverige skulle kunna välkomna så många som möjligt. En dryg månad senare, den 24 november, föreslog den rödgröna regeringen att Sverige ska införa den njuggaste migrationspolitik som EU tillåter.
Vart är vi på väg?
Det är inte bara i Sverige som den förda politiken nått bottennivåer.
Majoriteten av EU-länderna undviker att ta emot flyktingar och har länge låtit dem resa vidare till Tyskland och Sverige. Fort Europa är under uppbyggnad. Schengensamarbetet är satt ur spel. Passfriheten inom Norden likaså.
Fortsätter det så här kommer den mur, som Ungern redan uppför, att förlängas längs hela EU:s yttre gräns. Vi ger Turkiet miljardbelopp för att hysa miljoner människor i tältläger.
De som betalar det verkligt höga priset är flyktingarna. Även vi som lever bakom välfärdsstaternas varma väggar kommer att förlora på sikt.
Människor är en tillgång om de tillåts försörja sig själva och skapa välstånd.
Varför har det blivit så här?
Tunnelseendet beror kanske på att de flesta framför allt lyssnar på myndighetsföreträdare och kommunpolitiker, som ropar högt om att de inte längre klarar uppgiften. Som Miljöpartiets Åsa Romson förklarade sin omsvängning: "De senaste veckorna har jag blivit helt övertygad om att detta är det bästa sättet att hjälpa mina miljöpartistiska kommunalråd."
Flyktingarnas och civilsamhällets röster väger lättare.
Rädslan för att inte göra fel är också en förklaring. Lagar, regelverk och sociala konventioner på en offentlig arbetsplats minskar ofta utrymmet att lösa praktiska uppgifter utanför boxen. Ett exempel: Volontärer lagade mat i sina egna kök och körde hundratals portioner till Malmö Central varje dag – tills myndigheterna satte stopp.
Matförgiftning är inte att förringa, men tänk om vi skulle låta människor som har satt sitt liv på spel för att komma hit avgöra om de vill äta det som hjälpande människor ger dem.
Vi har ett säreget förhållande till risk. Tyvärr är nollvisioner helt orealistiska i krig, och flyktingvågen för med sig förödelse ända hit.
Så kan vi vänligen jämföra vårt mottagande med utbombade städer i Syrien? Arbetsmiljön för socialsekreterare i all ära, men barn dör på Medelhavet.
Vad borde vi göra?
Bejaka okonventionella lösningar och acceptera lägre kvalitet än vad vi har varit vana vid i en fredligare tid. Politiker och myndigheter borde förenkla för frivilliga insatser. Och vi måste öppna arbetsmarknaden.
Det är lönlöst och omoraliskt att försöka hindra människor från att komma till Europa med murar, tårgas och genomreglerade välfärdsstater.
Människan har alltid vandrat, från krig och svält, till bättre framtidsutsikter. EU rymmer i dag 500 miljoner människor, demokrati, marknadsekonomi och öppenhet.
Vi riskerar allt detta om vi sluter oss – inte om vi släpper in några miljoner till.
Sofia Nerbrand är ordförande för den liberala tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och fristående krönikör.