"Vad skulle du önska dig mest av allt i hela världen?", frågar Sven Melander, till slut förbannad över att flickan envisas med att svara docka och cykel i den kända tv-sketchen från 1985. "Fred på jorden, det är vad alla svenska barn vill ha mest av allt", kan Melander till slut sammanfatta den forcerade intervjun.
Få barn från Sverige skriver i dag fred på sina önskelistor när det lackar mot jul. Sverige ingår i ett lugnt och rikt hörn av Europa, likt ett fylke. Det bakas, det pyntas, det äts knäck. Vi lever faktiskt – i ett historiskt perspektiv – i en sagovärld. Men flyktingar och fattiga tiggare har börjat dyka upp på gatorna, som en påminnelse om kriget och armodet utanför vår trygga vrå.
Tänk om den demokrati och sämja vi tar för given hade nått hela världen.
Tänk om Europa hade tagit emot människorna på flykt utan att få panik över ökad terrorism, arbetslöshet, utanförskap, kriminalitet och kulturella krockar. Tänk om Europa hade funnit styrka i vetskapen om att hon vilar tryggt på liberal demokrati, universella mänskliga rätter, fri rörlighet för människor och det vi producerar. Samhällsmodellen är exceptionellt bra på välståndsskapande och på att behålla freden.
Vi har hört det till leda: EU är ett fredsprojekt. Varför tjata om det?
Det vet alla redan. Kanske är just denna tvärsäkra visshet förrädisk.
Man har börjat ta varandra för givna i EU och börjat missköta relationerna. Så i ett trängt läge börjar man att kivas. Vi ser nu en negativ spiral där flyktingar gjorts till Svarte Petter som alla försöker skicka vidare till nästa land.
En för alla, alla för en, är inte längre självklart. Nationalstaterna blir allt mer trumpet förnärmade, de bröstar upp sig, höjer tonläget – eller folkomröstar om att lämna helt och hållet. Att tro att ondskan och oron i vårt närområde helt ska försvinna är tyvärr osannolikt i närtid.
Men hur vi väljer att agera och reagera rår vi över.
Tänk om fler än Angela Merkel hade stått upp för en politik som var långsiktig, rationell och humanistisk. Tänk om fler nationella politiker hade valt öppenhet framför id-kontroller och markerade gränser.
Tänk om fler väljare hade visat sitt stöd för liberala partier. Tänk om fler invånare hade välkomnat de nyanlända till sitt grannskap. Tänk om medierna kunde visa allt som fungerar väl. Tänk om det vore en helt orealistisk fråga att ställa om det är ett sammanfallande EU vi ser.
Tänk om EU:s medlemmar kunde ta sig samman och se varandra i ögonen och garantera fred och sämja. Tänk om vi samtidigt inte lät oss bli bortspelade av Ryssland, eller terroriserade av IS. Tänk om vi kunde sätta stopp för krigen i Ukraina och Syrien.
Tänk om EU var i harmoni.
Det borde stå överst på våra önskelistor. Både för flyktingbarnens och för våra egna barns skull.
Sofia Nerbrand är ordförande för den liberala tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och fristående krönikör.