Eller vilken skola barnen ska gå i? Så har det inte alltid varit. I det som Filip och Fredrik kallade för "DDR-Sverige" fick den skola som låg närmast hemmet duga. Oavsett om du var nöjd. Bytte man skola visste de nya klasskompisarna att man var mobbad på det förra stället.
Valfriheten inom välfärden, som kom med friskolereformen för drygt 20 år sedan, öppnade upp för mångfald och utveckling. Idén om att medborgarna själva skulle få bestämma var vågad, och reformen släppte anden ur flaskan. Stödet för valfriheten är i dag stort; drygt 80 procent anser att det är rätt att man kan välja äldreomsorg, förskola, grundskola och gymnasieskola, enligt en undersökning från Demoskop. Stödet för att själv bestämma var barnen ska gå i grundskolan är dock lägre. Mindre än en av tre vill ha förbud mot friskolor, men även här finns det största motståndet mot företag inom grundskolan.
Skoldebatten har stort fokus på att elevernas studieresultat har sjunkit, samtidigt som skillnaderna mellan skolor är stora. Detta skaver och på senare tid har det, som ett brev på posten, kommit hård kritik om att friskolor skulle bidra till att öka segregationen i samhället. Men då bortser man från att tidigare kunde inte barn till sämre bemedlade föräldrar komma in någon annanstans än där de bodde. Boendesegregationen var total.
Det finns också ett politiskt motstånd mot att du ska kunna välja en fristående skola. Hela 87 procent av alla grundskolor som fått godkänt av Skolinspektionen under perioden åren 2010-2014 har socialdemokratiska lokalpolitiker velat stoppa, enligt en rapport från Friskolornas riksförbund. Hotet är skarpt. Regeringen har tillsatt en utredning som fått i uppdrag att se över möjligheten att införa ett kommunalt veto.
Även skolföretags möjligheter att göra vinst är ifrågasatt. Att man inte ska kunna hitta smartare och billigare sätt att organisera en verksamhet är en märklig tankefigur. Man kan bara göra vinst på lång sikt om man både har så god kvalitet att människor efterfrågar ens tjänster och om man använder resurserna på ett effektivt sätt. Det är därför vinst är något bra. Det är också rimligt att den som tar risker, arbetar hårt för att leverera kvalitet på en hög nivå till låga kostnader ska kunna göra ett överskott.
Att det finns en mängd olika företag, stiftelser, föräldrakooperativ och kommunala aktörer är en förutsättning för mångfalden och valfriheten. De går inte att planera fram. Därför är det allvarligt när just friskolorna attackeras för sin blotta existens.
Bara vetskapen att jag kan ta min Mats ur skolan är betryggande. För när jag kan välja bort dåliga skolor måste de skärpa sig eller lägga ner.
Men framför allt: Vi är alla olika, och med ett rikare utbud är sannolikheten att hitta något som passar oss större. Att alla ska ha en likvärdig utbildning betyder inte gärna att vi ska gå i en likadan skola.
Sofia Nerbrand är ordförande för den liberala tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet.