De omöjliga koalitionernas land

Så medan vi i Sverige i höstas hade två hyfsat tydliga regeringsalternativ, och kunde välja mellan två statsministrar, har Finland i realiteten bara en statsministerkandidat men flera olika regeringsalternativ, där alla framstår som nästan lika troliga.

Gästkrönika av Susanne Nyström2015-04-15 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Riksdagsvalen i Finland är som hela havet stormar. Centern, Socialdemokraterna och konservativa Samlingspartiet – "de tre stora" som de kallas – ägnar valrörelsen åt att dansa runt två stolar. Eftersom alla vill vara med i leken även efter valet, under regeringsförhandlingarna, avges få vallöften. Ingen vill binda sig vid vare sig prioriteringar eller regeringsalternativ.

När valdebatterna tystnat och rösterna räknats kan det ta lite tid, men sedan sitter två partier där och utgör stommen i nästa regering. Det tredje förblir stående i opposition, för att fyra år senare på nytt bege sig ut på valsgolvet, ibland för att ta hem en promenadseger.

Det är vad som troligtvis kommer att ske i valet nu på söndag, där Centern sannolikt kommer att locka var fjärde väljare. Inte primärt på egna meriter, utan för att finska folket, med all rätt, har ledsnat på den sittande regeringen.

Även om Finland har en lång tradition av breda koalitioner – alla partier sägs kunna samarbeta med alla – är den allmänna åsikten bland de politiker, professorer och politiska journalister jag träffade i Helsingfors förra veckan, att det efter valet 2011 gick till överdrift. Regeringen bestod ursprungligen av alla partier utom Centern och Sannfinländarna, vilket ledde till att flera av de sex regeringspartierna inte kände tillit till varandra – tänk KD och Vänstern i samma regering.

Därför ville alla tidigt säkra sina intressen, vilket bakband regeringen. Detta samtidigt som Finland var i ett ovanligt stort behov av en handlingskraftig ledning, eftersom landet drabbades av akut lågkonjunktur. Dessutom avgick både statsministern och finansministern när det var mindre än ett år kvar till valet och två partier har hunnit lämna regeringen.

Trots det råder fortfarande konsensus om att alla partier i princip kan samarbeta med alla, men med tillägget att nästa regering inte bör bestå av fler än fyra partier. Dessutom är alla på Helsingfors gator säkra på att Finlands nästa statsminister är Centerledaren Juha Sipilä.

Däremot är det ingen, troligtvis inte ens Sipilä själv, som vet om han kommer att göra upp med Socialdemokraterna eller Samlingspartiet, trots att valet av regeringspartner kommer att ha stor betydelse för vilken väg Finland väljer för att ta sig ur den ekonomiska krisen: klassisk stimulanspolitik à la S står mot reformer och skattesänkningar. Inte heller vet man vilka fler partier som kommer att ingå i regeringen, men det finns ett visst tryck på att ta med Sannfinländarna, för att hålla liv i den finska traditionen där man kramar ihjäl populister genom att tvinga dem att ta ansvar.

Så medan vi i Sverige i höstas hade två hyfsat tydliga regeringsalternativ, och kunde välja mellan två statsministrar, har Finland i realiteten bara en statsministerkandidat men flera olika regeringsalternativ, där alla framstår som nästan lika troliga. Därför vill ingen som jag pratar med avge något konkret stalltips. Eller som en valanalytiker svarar: I det här landet är ingenting omöjligt vad gäller koalitioner.

Susanne Nyström är ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån.

Läs mer om