"Den svenska statsapparatens fortskridande från rättsstat till överhetsstat, skulle kulminera detta år", skrev författaren Lars Gustafsson i en politisk stridsskrift "För liberalismen" hösten 1980. Då hade Sverige styrts av borgerliga regeringar i fyra år. Men socialdemokratins och vänsterns grepp om politiken respektive kulturdebatten var fastare än någonsin.
Det fick Lars Gustafsson att tala om "problemformuleringsprivilegiet", om hur socialdemokratins perspektiv och positioner fungerade som självskriven utgångspunkt för samhällsdebatten. Så länge det fanns en socialdemokratisk hegemoni att bryta var det lätt att se det borgerliga uppdraget.
Hela grunden för idén om en borgerlig gemenskap, omfattande de partier vi under de senaste tio åren beskrivit som Alliansen, är relationen till Socialdemokraterna.
Fram tills den allmänna rösträtten gick den politiska skiljelinjen mellan å ena sidan högern och å andra sidan vänstern bestående av socialdemokrater och liberaler. Men när demokratin förverkligats kom höger-vänster-konflikten i stället att handla om marknadsekonomins ställning. Liberalerna gjorde gemensam sak med högern, och tanken på en borgerlighet var född.
I dag är det betydligt svårare att se vad det borgerliga uppdraget syftar till. Åtta år med Alliansregeringar har inneburit att de borgerliga partierna har fått allt de någonsin kunnat drömma om.
Marknadsliberala idéer definierar sedan snart 20 år tillbaka det politiskt möjliga, S är reducerat till att försöka regera i en svag koalitionsregering, och skatterna – den kanske viktigaste sakpolitiska frågan inom borgerligheten – har sänkts mer än vad till och med Bo Lundgren (M) kunde föreställa sig.
Det är förutsättningarna när Allianspartierna nu försöker samla ihop sig efter ett av den samlade borgerlighetens sämsta valresultat någonsin.
Kanske kommer motståndet mot S att kunna fungera som ett sammanhållande kitt ett tag till. Men förr eller senare finns det anledning för respektive parti att reflektera över sitt ideologiska arv och sina politiska mål.
Det gäller inte minst Folkpartiet, det parti som gör anspråk på att vara liberalismens röst i svensk politik.
För det tidiga 1900-talets liberaler handlade kampen om de politiska friheterna. För den liberala rörelse som präglades av Lars Gustafssons stridsrop var målet att rulla tillbaka staten genom avregleringar och valfrihetsreformer.
Om liberalism handlar om att maximera människors frihet, måste dagens liberaler ställa sig frågorna vilka friheter det är som ska främjas, vilka ofriheter som är viktigast att bekämpa och hur det bäst sker politiskt.
Handlar det om att skydda människor mot statlig massövervakning, värna den politiska jämlikheten mot kompiskapitalism eller motverka ofriheter som uppstår genom ojämlika maktförhållanden på arbetsmarknaden eller vid köksbordet? Och är det självklart att dessa politiska prioriteringar bäst kan förverkligas i samarbete med näringslivsintressen och konservativa?
Svend Dahl är fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån.