Måndagen den 3 november 1969 tog USA:s president Richard Nixon till orda i ett tv-sänt tal. Talet följde efter månader av våldsamma protester mot kriget i Vietnam, och presidenten vände sig till vad han beskrev som "den tysta majoriteten", de som inte protesterade, och bad om deras stöd.
Under sommaren har jag gått runt med Nixons tal i bakhuvudet, inte med tanke på amerikansk politik, utan för den debatt som förts sedan statsvetaren Henrik Oscarsson i december förra året myntade begreppet åsiktskorridoren. Oscarsson beskrev åsiktskorridoren som det utrymme som finns för att "yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd",
Det har fått en rad borgerliga debattörer att tala om att den svenska åsiktskorridoren är trång och domineras av en verklighetsfrånvänd elit som inte accepterar att vissa frågor diskuteras.
Efter Almedalsveckan påstod exempelvis Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson att Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ blivit den "politiska normen" med krav på avskaffat försvar och månggifte (5/7).
Några dagar senare (8/7) skrev kollegan Ivar Arpi en artikel om det han ser som ett glapp mellan befolkningens åsikter och vad "som tillåts i offentligheten". Det handlade bland annat om de relativt stora opinioner som finns för tiggeriförbud, minskad invandring och mot individualiserad föräldraförsäkring och homosexuellas rätt att adoptera.
Ett par veckor senare passade ytterligare en SvD-skribent, Alice Teodorescu, på att hylla journalisten Anna von Bayerns sommarprogram som beskrev hur det svenska debattklimatet "dövar åsiktspluralismen" (31/7).
Tanken att Sverige är ett land där vissa åsikter inte får framföras har länge funnits i den danska samhällsdebatten, där påståendet är populärt bland företrädare för främlingsfientliga Dansk Folkeparti.
Men vad är det som fått borgerliga debattörer, som tillhör mittfåran inom svensk höger och som knappast sympatiserar med främlingsfientliga åsikter, att plötsligt ta till sig det? Det är ju knappast så att svensk samhällsdebatt är tyst och likriktad. I själva verket går det nästan inte en vecka utan att de frågor som påstås vara tabubelagda diskuteras i offentligheten ur alla upptänkliga perspektiv.
För Nixon var talet om den tysta majoriteten ett sätt att bryta upp gamla höger-vänster-lojaliteter och bygga en väljarkoalition där värderingsfrågorna och tanken på en kulturkamp mellan vanliga amerikaner och en liberal elit var det centrala snarare än de ekonomiska frågorna. Det är samma strategi som högerpopulistiska partier i exempelvis Norge och Danmark följt när de fått samhällsdebatten att handla om invandring och tanken på en politisk elit som inte förstår vanligt folk.
Vill verkligen den svenska högern att den politiska striden ska handla om den typen av frågor, snarare än om skatter, välfärd och andra höger- och vänsterfrågor. Jag har svårt att tro det. Ändå agerar flera av dess ledande opinionsbildare som om det är precis vad man vill.
Svend Dahl är fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån.