Sedan valet 2010 styrs Katrineholm av Socialdemokraterna och Moderaterna i koalition. När det förra året åter var dags att söka väljarnas förtroende gick politikens historiska huvudmotståndare visserligen inte till val tillsammans, men man gjorde samtidigt klart för väljarna att man var beredda att fortsätta styra tillsammans.
Det interna missnöjet i partierna har lyst med sin frånvaro, och efter det senaste valet har ytterligare tre Sörmlandskommuner – Eskilstuna, Gnesta och Strängnäs – fått S-M-styren.
I samtliga fall har det handlat om att skapa stabila majoriteter, men också om att hantera en dålig kommunal ekonomi. Just ansvarstagandet för ekonomin var också den utlösande faktorn när M i Jämtland nyligen via SMS gjorde slut med Alliansen i landstinget och i stället började styra tillsammans med S.
För de två partierna tycks den stora utmaningen ligga i att övervinna hundra år av fiendebilder och överhuvudtaget tänka tanken att samarbete är möjligt. När de väl bestämt sig går det däremot relativt smärtfritt.
I själva verket framkommer snabbt likheterna mellan partierna. Det handlar om två maktpartier som är vana vid att kompromissa för att uppnå resultat. Den tid då moderater talade om att det är roligare att vara i opposition är definitivt förbi, och en och annan moderat sneglar snarare mot Tyskland där Angela Merkels CDU regerar i en stor koalition med S.
Kommunpolitik är ofta mindre ideologisk än rikspolitiken. Men utmaningen att skapa stabila majoriteter är densamma. Uppgörelsen kring flyktingkrisen illustrerar att förutsättningarna för att komma överens i stora frågor ofta är bättre än vad debatten ger sken av.
Den viktigaste invändningen mot samarbete mellan S och M är snarare att det skulle riskera att sätta delar av demokratin ur spel om konkurrensen mellan höger och vänster upphörde. I dag definieras höger och vänster emellertid inte längre av de två stora. Snarare är det Centerpartiets liberalism och Kristdemokraternas konservatism, respektive Vänsterpartiets version av socialdemokrati, som är dagens motpoler. Det innebär att ett samarbete mellan de två stora partierna inte skulle behöva gå ut över den ideologiska vitaliteten.
För många är det svårt att föreställa sig att moderater och socialdemokrater skulle kunna regera ihop. Men väg in att försöken att hålla liv i blockpolitiken i form av decemberöverenskommelsen havererat och att de flesta på den borgerliga sidan än så länge inte kan tänka sig att regera med stöd av Sverigedemokraterna – då framstår den stora koalitionen plötsligt som ett högst realistiskt alternativ.
Kanske ligger den morgon då alla svenskar vaknar upp i Katrineholm betydligt närmar än vad vi tror.
Svend Dahl är fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån.