Ett "lala-land" befolkat av politiker som är oförmögna att hantera stora och komplicerade frågor – från riskerna för en bostadsbubbla till eftersatt infrastruktur. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka var inte nådig när han nyligen beskrev hur svenska politiker skjuter problem framför sig med förhoppningen att någon annan ska lösa dem (Svenska Dagbladet, 25/4).
Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg (4/4) och statsvetaren Peter Santesson (Dagens Samhälle, 8/4) menar båda att handlingsförlamningen på många områden hänger samman med att svensk politik kommit att domineras av "drömmande idealister".
Visst är politik ett extremt komplicerat hantverk, som inte sällan handlar om förmågan att välja det minst dåliga alternativet. Men kanske är det i lägen som det Cervenka beskriver som visionärerna, de som vågar utmana invanda föreställningar om hur samhällsproblem ska lösa, behövs som mest. I så fall är problemet snarare bristen på denna typ av idealister.
För 35 år sedan höll det på att gå riktigt illa för Sverige. Hotet om massiva socialiseringar i form av löntagarfonder var högst reellt.
Förtroendet för välfärdsstaten var kört i botten. Skatterevolten låg runt hörnet och människor muttrade om "den ofantliga sektorn" och socialdemokratiskt förmynderi.
Men det var knappast frånvaron av idealister som bröt denna utveckling.
Om den politiska högern på 1980-talet hade varit lika bekymrad över idealism som en del av dagens kommentatorer, hade det aldrig blivit något Timbro eller någon marknadsliberal opinionsbildning från näringslivets sida. Därmed hade det också blivit färre av de liberala reformer som präglat Sverige sedan början av 1990-talet. Mycket riktigt var det under 1980-talet vänstern som varnade för idealism, som talade om det orealistiska med avreglerade marknader och valfrihet i välfärden.
Stabilitet beskrivs ofta det centrala värdet i svensk politisk historia.
Men försiktigheten har existerat parallellt med viljan att göra samhället bättre genom stundtals radikala reformer, från ATP och förskoleutbyggnaden till valfrihetsreformer och avregleringar. Vad som i dag saknas på centrala politikområden är dessa pådrivare, de som klarar av att flytta gränserna för det politiskt möjliga.
Bara den som ser samhället som det ser ut nu, eller såg ut för ett par år sedan, som det enda eftersträvansvärda, kan kosta på sig att lättvindigt avfärda behovet av idealism och visioner i politiken. Men det är ett föga konstruktivt förhållningssätt för den som vill möta svåra och delvis nya samhällsproblem – från robotisering i arbetslivet till tiggande EU-migranter – och samtidigt försöka göra samhället bättre på lång sikt. För det krävs både principer och en föreställning om vilket samhälle vi vill ha, en ideologisk karta att orientera efter.
Annars fastnar vi i ett samhällsklimat där sociala och ekonomiska reformer betraktas som orealistiska. Precis på samma sätt som många av de saker vi i dag tar för givna en gång brukade avfärdas.
Svend Dahl är fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån.