Två gulliga femåringar som manifesterar för Feministiskt initiativ. Jag är på vippen att klicka på "like". Det är onekligen en alldeles underbar bild av en generation tjejer som redan har förstått att de måste kämpa för sina rättigheter.
Samtidigt känner jag ett närmast instinktivt obehag av att se barn i demonstrationståg. Jag kan förnimma hur mina fotleder värker i ledet bakom den röda fanan, längs Sprängkullsgatan i Göteborg på 1970-talet. Detsamma gäller otåligheten när man förväntades stå stilla och lyssna på långa, långa tal om klasskamp. För att inte tala om de ursinniga blickar jag fick, när jag vägrade att sjunga "Internationalen" och knyta näven i luften.
I princip skulle man kunna se en sådan detalj som vanligt tonårstrots. Ingen vill likna eller lyda sina föräldrar i det offentliga rummet som 13-åring. Men även om jag inte kunde formulera det då, så var den där markeringen på "Marx Engelshuset" något annat. Den var min första medvetna protest mot den totalitära kultur som fanns inom den radikala vänster jag växte upp i. Så trots att jag mådde dåligt av att behöva ge heliga begrepp som "solidaritet" och "revolution" fingret, stod jag inte ut med känslan av att inte ha något val. Jag ville efterforska och bestämma själv när, var och hur jag skulle uttrycka åsikter. Jag ville hitta min egen eventuella politiska ståndpunkt.
Om barn till 68-generationen tenderar att inta ett liberalt förhållningssätt får vara osagt, men faktum är att de flesta av mina "kommunistiska" barndomsvänner i dag är självständiga vuxna. Ett bra betyg till våra föräldrar, kanske.
Samtidigt har flera av oss ett komplext förhållande till barndomens ideologiska landskap. En av mina kompisar från förr dök upp på Handelshögskolan i Göteborg och deklarerade triumferande att han hade omvärderat allt och skulle bli företagare. En gång i tiden hade vi båda sett det som en grov svordom. Han tänkte bli kapitalist! Och min första kärlek, som i dag är läkare, säger lakoniskt att många av "oss" blir "näriga" och liksom vill kompensera barndomens karga, kommunistiska fond. Om jag hade haft hans läshuvud hade jag blivit psykiatriker och specialiserat mig på vad som händer med hjärnan vid politisk indoktrinering.
Jag inser att de allra flesta föräldrar gör sitt bästa för att förmedla sunda värderingar till sina barn. Det gällde även revolutionärerna i Göteborg för 35 år sedan och självklart ska man inte skygga för att prata politik med sina barn. Det är när ungarna exponeras för statiska åsiktspaket och tvingas in i officiella politiska sammanhang det börjar bli grumligt.
Så snälla; låt barnen slippa vara politiska och var försiktig med att rama in dem som små symboler, hur gott syftet än är.
Liv Landell Major är jurist och kulturskribent