I mina Moskvakvarter har en ny grillkiosk dykt upp. Jag passerar den en dag på vägen till jobbet och besluter att köpa en snabblunch i form av sjaurma, ett hoprullat pitabröd med grönsaker och kebab. Mannen i kön framför mig vill ha lavasj, det vill säga det runda, gyllengula bröd som man äter i både Kaukasien och Centralasien.
Kvinnan och mannen som jobbar i kiosken talar ryska med svårdefinierad brytning. Jag försöker gissa för mig själv varifrån de kom – en av mina favoritsysselsättningar i Moskva där man ständigt stöter på människor från det forna Sovjetunionens alla hörn. När jag beställer min sjaurma är jag tvungen att fråga.
– Vi är från Tasjkent.
– Men ni är inte uzbeker?
– Nej. Vi är judar. Vi flyttade till Moskva för några år sedan, och nu har vi öppnat den här kiosken.
Två av hundratusentals invandrare som återvänder till imperiets gamla huvudstad. Somliga har flytt krig, andra fattigdom. Många av dem öppnar egna småföretag, i mina hemkvarter är de otaliga.
Sömmerskan och skomakaren är armenier, den unga kvinnan som jag går på pedikyr hos är från Donetsk – och hennes chef är georgiska.
Vår förra gårdskarl som hjälpte mig att flytta är tadzjik.
I Ryssland anses det inte vara oartigt att fråga folk varifrån de kommer. Jag blir själv ofta tillfrågad, och frågar i min tur. Folk är nyfikna, inte minst jag själv.
Moskva är ingen paradisisk smältdegel. Rasismen är ett stort problem, klasskillnaderna enorma. Men Moskva är mångkulturellt.
Oavsett vad man anser om mångkulturens vara och icke vara så är alla stora världsstäder mångkulturella. Mångkultur är inget som går att modellera fram exakt enligt mottagarlandets önskemål, mångkultur uppstår och förändras ständigt.
Ryssland har stora problem med rasism men Ryssland är också ett land med ett enormt mänskligt och kulturellt kapital, som precis som i alla gamla imperier grundar sig på att kulturer blandas.
Egentligen borde mångkultur vara en omständighet som vi ser på med samma ögon vi betraktar väderleken. Ett faktum som man lever med och i.
Jag anser dessutom att mångkultur är mycket bra, inte minst för humöret. Monthy Pyton kunde inte återskapa den underbara komik som uppstår när man sitter i en taxi och den azerbajdzjanska chauffören försöker få den röststyrda gps:en att förstå vart vi är på väg, utan att lyckas därför att gps:en inte fattar hans brytning.
Man säger "låt mig försöka" och talar om adressen, bara för att inse att gps:en lika litet begriper finlandssvensk accent.
Där sitter vi, en azerbajdzjan och en finländare och försöker turvis tala förstånd med en rysk gps – medan Moskva brusar förbi i en aldrig sinande ström, och det inom mig bubblar upp ett oemotståndligt skratt åt alla dessa missförstånd, alla de brister och all denna mänsklighet som mångkulturen rymmer.
Anna-Lena Laurén är Moskvakorrespondent för Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladet