Att få ordentlig fart på bostadsbyggandet i Sverige är viktigt. Nuvarande bostadsbrist medför att kötiderna till hyresrätter blir allt längre och att priset på bostadsrätter pressas upp, med följden att den privata skuldsättningen ökar kraftigt.
Dessutom innebär detta negativa konsekvenser för arbetsmarknaden, och företagens möjlighet att hitta rätt personal. I Finansdepartementets Långtidsutredning, som nyligen presenterades, uttrycks det som: "En förutsättning för rörlighet på arbetsmarknaden är att individerna har möjlighet att söka sig till de regioner där det finns en efterfrågan på arbetskraft. Det kräver en väl fungerande bostadsmarknad."
Med vad är det då som bromsar byggandet – varför produceras inte fler bostäder när en så stark efterfrågan finns? Teorierna om detta är flera, men en sådan handlar om svag konkurrens på byggmarknaden. I veckan kom en utredning som fokuserar på just det området och som tillsattes av den förra regeringen.
I utredningen konstateras bland annat att byggkostnaderna under en lång period har ökat mer än andra producentpriser i ekonomin. Mark- och byggmaterialkostnader har ökat kraftigast. Vidare fastlås att det finns byggklar, detaljplanerad mark i många kommuner, som ändå inte bebyggs. Detta sägs delvis kunna bero på bristande konkurrens – att stora byggherrar "håller tillbaka utbud i prishöjande syfte".
Kommunernas agerande belyses också. Utredarna påpekar att de olika kommunernas detaljplaner ofta kan vara mer detaljerade än vad plan- och bygglagen kräver och att kommunala särkrav ofta förekommer vid upphandlingar. Planprocesserna är därtill långa. Utbudet av detaljplanelagd mark påverkas av hur villig kommunen är att ta fram sådan samt dess kapacitet/resurser att göra det.
Det här skapar sammantaget en fragmenterad och svårnavigerad marknad för bostadsbyggande, vilket gör det svårare för utländska och mindre aktörer att etablera sig. I utredningen står exempelvis: "Kontakter och kunskaper om hur beslutsprocessen går till i kommunen är viktig för att få tillgång till detaljplanelagd mark för bostadsbyggande."
För att komma till rätta med ovanstående föreslås bland annat att kommunerna ska ställa krav att de företag som tilldelas mark också sätter i gång med byggandet och att kraven kopplas till sanktioner. Vidare förespråkas att kommunerna undviker tekniska särkrav och tillför mer resurser till plankontoren. Enklare regler vid offentlig upphandling samt att det införs ett upphandlingsstöd för mindre företag är en annan idé som presenteras.
I ett särskilt yttrande uttrycker samtidigt den egna experten Michael Cocozza stark kritik mot utredningen. Han menar, i korthet, att förslagen som utredningen kommer med inte är "genomgripande" och att de frågeställningar som direktivet anger ska utredas är av "perifer betydelse för konkurrensen".
Cocozza framhåller i stället att processen för markanvisningar – kommunernas försäljning av mark för bostadsbebyggelse – borde sättas under lupp, med målet att den bör regleras hårdare. Han skulle exempelvis vilja se att anvisningarna avgörs i öppna anbudstävlingar och skriver: "Det kan inte vara rimligt att det råder en strikt lagreglering genom LOU, när kommunerna köper in varor och tjänster, där gränsvärden ligger på 300 000 kronor. Samtidigt kan man sälja mark för 10-tals miljoner kronor utan att förfarandet är reglerat i lag."
I dag utgörs alltså merparten av de kommunala markanvisningarna av så kallade direktanvisningar, där ingen uttrycklig jämförelse mellan olika byggherrar sker. Det kan exempelvis gå till så att byggherren själv letar upp lämplig kommunal mark och presenterar ett förslag för området, varpå kommunen bedömer om projektet är genomförbart, värderar och säljer marken.
Cocozza är även kritisk till planförfarandet, i likhet med författarna av en delrapport till Långtidsutredningen, som kom i maj i år. De senare menar att staten måste mildra de restriktioner den själv har satt upp, exempelvis gällande bullerregler, samt öka pressen på kommunerna så att mer mark planläggs.
Sambanden på byggmarknaden är komplexa, men klart är att stora frågor som dessa måste hanteras. I dagsläget saknas dock ett politiskt helhetsgrepp och viljan att genomföra rejäla förändringar tycks alltjämt vara svag.