Hur ser det ekonomiska läget ut för Sveriges kommuner under de närmaste åren? Alldeles fria från orosmoln är himlarna inte, om man frågar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). I torsdags kom deras Ekonomirapport, som ges ut två gånger per år.
SKL varnar för ett ökande kostnadstryck till följd av befolkningsförändringar. Förbundet menar att det kan komma att krävas en kommunalskattehöjning på nästan två kronor per intjänad hundralapp, 2019 jämfört med i dag, om kalkylen ska gå ihop.
Det som i huvudsak driver kostnaderna är en växande andel äldre i befolkningen och snabb befolkningsökning till följd av invandring. Och det är klart: När fler personer ska ta del av kommunala tjänster, såsom omsorg och skola, blir utläggen större. Därtill tar det ofta tid för i synnerhet flyktinginvandrare att etablera sig på arbetsmarknaden och börja bidra skattemässigt.
Det finns givetvis personer som gärna lastar de många människor som nu söker asyl i Sverige för detta. Men mot sådana perspektiv finns två rätt uppenbara invändningar.
För det första kan och får inte asylrätten göras avhängig ekonomiska kalkyler. Det är en humanitär och juridisk fråga.
Med detta sagt är en politik som snabbar på arbetsmarknadstillträdet för gruppen självfallet viktig och alla till gagn. Här måste regeringen agera mer kraftfullt, exempelvis för att till stånd smidigare valideringsprocesser för utländska examina och för en bättre bostadspolitik, så att människor ges möjlighet att söka sig till de orter där många arbetstillfällen finns.
För det andra är perspektivet i SKL:s analys kortsiktigt, då det endast sträcker sig fram till 2019. Med en lite längre tidshorisont är situationen en annan. SKL själva skriver: "Att en relativt stor del av invandrarna är i yrkesverksam ålder bör på sikt ha en positiv inverkan på möjligheterna att finansiera välfärden, genom att försörjningskvoten förbättras."
Annorlunda uttryckt: Utan invandring är vi låsta i en situation med stadigt åldrande befolkning och stigande försörjningsbörda för yrkesaktiva. I juni kom Arbetsförmedlingen med en rapport som fastslog att det behövs en nettoinvandring på 90 000 personer per år fram till 2025, med just detta i åtanke.
Hela idén från SKL:s sida, med att belysa kortsiktiga kostnadsökningar för kommunerna, är att visa på ett behov av ökade anslag från staten. Några fler riktade bidrag vill man dock inte se.
Riktade bidrag är, till skillnad från de generella bidragen, alltså öronmärkta för ett specifikt ändamål. Dessa har blivit fler över tid. Regeringens budget för 2016 innehöll, exempelvis, 80 riktade bidrag, mot cirka 60 året innan. Till följd av sådant som anpassning och administration menar SKL rent av kostnaderna för dessa överstiger nyttan, vilket vi tidigare har behandlat på ledarplats (1/10).
I Ekonomirapporten hudflängs de riktade bidragen ytterligare och sägs bland annat ha "avsevärda negativa effekter på den långsiktiga utvecklingen". Flera exempel ges också på problem som har följt av dessa.
Bidraget för mindre barngrupper i förskolan, som kom i början av juni, hade en mycket knapp ansökningstid. Dessutom var ansökningsblanketterna oklara och de kommuner som redan hade en tillfredsställande nivå på barngruppernas storlek kunde inte använda pengarna till annat.
Bidraget för fler händer i äldreomsorgen, på en miljard 2015 och två miljarder de tre efterföljande åren, skapar osäkerhet. Kommunerna måste ta hänsyn till att bidraget är tillfälligt, varför man inte kan låta verksamheten växa permanent och på så vis stå med "för stor kostym" när pengarna försvinner 2019.
Förutom problem som ovanstående betyder de riktade bidragen att statens makt ökar på bekostnad av kommunernas och att den lokala anpassningsförmågan försämras. SKL har rätt i att de riktade bidragen nu måste stå tillbaka. Regeringen bör i stället justera upp de generella bidragen. Det skulle ge kommunerna bättre verktyg att handskas med ett tillfälligt högre kostnadstryck.