I tisdags tog Finland guld i junior-VM i ishockey. När finalen var till ända skulle en utsänd från Aftonbladet intervjua Kasper Björkqvist, som spelar i det finländska laget. Det gick sådär.
Björkqvist hann inte yttra många ord innan reportern utropade: "Din svenska är helt klockren!" Björkqvist konstaterade artigt att han "borde prata flytande svenska", eftersom det är det språk han talar hemma med mamma och pappa. Mot slutet av intervjun återkom ändå reportern till det där med "klockren svenska", genom fler frågor på temat. Björkqvist serverade då en kort lektion om Finlands och Sveriges gemensamma historia
I efterhand har Aftonbladetjournalisten förklarat för Hufvudstadsbladet att han självklart känner till den svenskspråkiga minoriteten i Finland och att frågorna syftade till att upplysa svenska tittare om densamma. Så kan det vara, men dessförinnan hann intervjun väcka många reaktioner i finlandssvenska medier samt bland finlandssvenskar på sociala medier.
Bland annat gjorde Yles svenskspråkiga del ett reportage med vinkeln "därför kan Sverige inget om Finland" och bad samtidigt sin publik berätta om vilka reaktioner de har stött på i grannlandet. Och faktum är att situationer som ovanstående nog är väl bekanta för de flesta finlandssvenskar som har rört sig i Sverige. Ett exempel från mitt eget liv finns i när jag presenterade min magisteruppsats i företagsekonomi vid Uppsala universitet och en annan student berömde mig för att den var så välskriven, trots att "du pratar svenska med brytning".
Jag tog det hela med ro, men kan förstå att många svenskspråkiga finländare retar sig på liknande missförstånd och kommentarer, även om världen är full av betydligt allvarligare problem. Det är lite som att springa på en kusin som man inte har träffat på flera år, bara för att upptäcka att denna helt glömt vem man är. Och visst skulle man väl kunna förvänta sig lite större allmän kunskap om grannen i öst bland svenskarna. Därför vill jag nu ta tillfället i akt och köra en snabbrepetition, med fokus på språk.
Finland har två nationalspråk: finska och svenska. Den svenskspråkiga minoriteten utgör cirka fem procent av befolkningen och bor i huvudsak längs kusten. Dessa talar alltså inte svenska med brytning, utan med dialekter som varierar beroende på ort.
Sedan finns så klart finskspråkiga finländare som kan prata skolsvenska på olika nivåer och Sverigefinländare. Den senare gruppen utgörs av personer bosatta i Sverige som härstammar från Finland. Vissa av dem talade svenska innan de flyttade hit, andra har lärt sig på plats, många har redan bott här i generationer.
Med detta sagt är såväl nationella som andra identiteter både mångfacetterade, komplexa och flytande. Om jag åter tillåts ta mig själv som exempel definierar jag mig, när jag befinner mig i Finland och Sverige, oftast kort och gott som "ålänning". När jag däremot är rör mig längre bort kan jag antingen vara "Finnish", "Swedish" eller "a Swedish-speaking Finn", lite beroende på situation.
På samma sätt går det naturligtvis utmärkt att vara både finne och kurd, både ålänning och iranier eller både svensk och afghan. Och så vidare.
I Sverige finns det i synnerhet ett politiskt parti som verkar ha svårt att greppa detta. Jag syftar givetvis på Sverigedemokraterna och bland andra Björn Söder som i en uppmärksammad DN-intervju för lite mer än ett år sedan menade att det inte fullt ut går att bära en minoritetsidentitet och en svensk identitet samtidigt.
Några dagar senare fick Söder chansen att förtydliga sig i Aktuellt. Efter en lång utläggning om nationer, folk, kulturer och språk påpekade han att det finns personer som vägrar att anpassa sig till hans egenkonstruerade svenskhetsnorm: "Människor som bor i Sverige, som inte känner sig som svenskar och inte ens är svenska medborgare". Om det blir för många sådana hotas "gemenskapen" och "grundläggande värden" i samhället, fortsatte Söder. Det är naturligtvis obegripligt nonsens.
För varför skulle det krävas att man har en viss nationell identitet för att kunna fungera i samhället och verka för gemensamma mål med andra människor? Själv hör jag just till gruppen som "inte ens är svenska medborgare" och några större problem har detta, så vitt jag kan se, inte förorsakat.