Under de senaste månaderna har det rapporterats friskt om stängselbyggande, gräl om bindande kvoter och den inom unionen utbredda oviljan att ta gemensamt humanitärt ansvar.
När det inte har gått att enas internt och få till stånd ett värdigt förhållningssätt till situationen har blicken vänts mot grannen. En skamlös flirt med Turkiet och dess president Erdogan har inletts. Tajmingen kunde knappast vara sämre.
Sedan 1999 är Turkiet kandidatland till EU. Med start 2012 har dock den dåvarande premiärministern och nuvarande presidenten Erdogan börjat visa allt tydligare auktoritära tendenser. Efter att en korruptionsskandal hade avslöjats inom hans parti AKP, och protester mot regeringen tagit fart, svarade Erdogan med en utrensning av hundratals poliser, åklagare och domare. Journalister och fackföreningsledare har fängslats, och så vidare.
I sommarens parlamentsval hoppades Erdogan att AKP skulle få två tredjedelars majoritet, så att författningen skulle kunna skrivas om och mer makt samlas i presidentens händer. Dock lyckades det kurdiska partiet HDP klara tioprocentsspärren, vilket satte stopp för planerna.
Svaret från Erdogan blev att utlysa nyval samt att bryta vapenvilan med den terrorstämplade kurdiska PKK-gerillan, genom bombningar av dess baser i norra Irak. Att öka konfliktkänslan mellan turkar och kurder får ses som en strategi för att trycka tillbaka HDP i nyvalet.
Allt detta borde i normalfallet leda till att relationerna mellan EU och Turkiet skulle frysa till is. Men nu är Erdogans Turkiet också ett genomfartsland för många av de flyktingar som sedan tar sig vidare till unionen. Och i ett ogint EU har kohandel med Turkiet plötsligt blivit ett alternativ för att försöka få de över två miljoner syrier som befinner sig i landet att stanna kvar där.
Från EU:s sida hoppas man därför att Turkiet, exempelvis, ska gå med på att införa hårdare bevakning till sjöss. Att landet ska utveckla sina befintliga flyktingläger samt bygga fler sådana, med hjälp av ekonomiskt stöd från EU. Att flyktingarnas möjligheter till utbildning ska förbättras och att de ska ges laglig rätt att jobba i Turkiet. Att landet ska gå med på att ta tillbaka de "illegala" migranter som sökt sig därifrån till EU.
I gengäld tänker sig EU-staterna att man på sikt ska ta emot upp till en halv miljon flyktingar från Turkiet, som ska kunna komma in i unionen utan hjälp av människosmugglare.
Turkiet har, å sin sida, krävt bland annat mer pengar, visumfritt resande till EU för turkiska medborgare och att de fördröjda förhandlingarna om ett turkiskt EU-medlemskap ska återupptas. När Tysklands förbundskansler Angela Merkel förra veckan besökte Istanbul uttalade hon sig positivt om dessa turkiska krav.
Alla inblandade vet samtidigt att Turkiet står längre från ett EU-medlemskap än någonsin. Men det är inte ett sådant som Erdogan egentligen trånar efter. Det är snarare att vinna legitimitet och popularitet för sitt parti AKP inför nyvalet 1 november. Och EU ställer, skamligt nog, upp på teatern.
Symptomatiskt är även att EU-kommissionens årliga rapport om utvecklingen i ansökarlandet Turkiet har skjutits upp till efter nyvalet. I 2014 års rapport skrev kommissionen bland annat: “Hotfulla uttalanden av politiker och åtal som har väckts mot kritiska journalister, i kombination med ägarstrukturen inom mediesektorn, ledde till utbredd självcensur bland medieägare och journalister, samt till att journalister sparkades."
Det finns två stora problem med de samtal som nu fortgår mellan EU och Turkiet samt deras inriktning.
För det första att förhandlingarna riskerar ge AKP precis den extra skjuts som Erdogan hoppas på att det ska få i nyvalet. Därmed skulle EU även indirekt bidra till en mer antiliberal och auktoritär utveckling i Turkiet.
För det andra att planen är både inhuman och orealistisk. Många av de syriska flyktingarna i Turkiet finns inte i flyktingläger, utan lever, utan att ha registrerats, i städer runt om i landet. Det är knappast troligt att Turkiet skulle försöka ge sig på att identifiera och fösa ihop dessa i olika läger.
Livet i ett flyktingläger är heller inte värdigt och innebär att de flesta livsmöjligheter går förlorade. Inget talar för att flyende syrier skulle acceptera en sådan situation år efter år, medan EU bråkar om vilka som ska få lämna Turkiet och vilket land som ska ta emot dem. Dessutom är det praktiskt taget omöjligt att helt täppa igen flyktvägarna mellan EU och Turkiet.
Ändå är det mot mål som dessa som EU i dagsläget strävar. Så lågt har unionen sjunkit.