Det finns artister som Àr sÄ fulla av sig sjÀlva att de hunnit bli fullstÀndigt vidriga att prata med innan de Ästadkommit ens nÄgot minsta vettigt i branschen.
Och sÄ finns det de som blir riktigt stora men hela vÀgen lyckas behÄlla en vÀrdighet, en vÀnlighet och lite sjÀlvdistans som i mina ögon gör dem Ànnu större.
HÀr om dagen fick jag en telefonintervju med Jill Johnson, som just nu Àr i Nashville och spelar in nya avsnitt av "Verandan". Jag har följt Jill i mÄnga Är, skrivit om plattor och konserter, och glatts med hennes hÄrt förvÀrvade framgÄngar. Hon Àr nog det bÀsta exemplet jag kan komma pÄ, av en stor svensk artist i alla bemÀrkelser (utom klÀdstorleken), och för första gÄngen pÄ nÀrmare 30 Är tror jag att jag blir en aning starstruck under en intervju.
LÄng lÀsning om Jill kommer hÀr pÄ kultursidorna senare i veckan. DÀr avslöjar hon sin drömgÀst pÄ verandan, pratar om vikten av att fÄ "bryta ihop" med jÀmna mellanrum, och om hur hon ser fram emot att fÄ spela i Sundbyholm med Doug Seegers i augusti.
Efter 20 minuter Àr min tid ute, fler reportrar stÄr pÄ tur. Hon tillÀgger: "Men har du nÄn kompletterande frÄga Àr det bara att du ringer igen om ett par timmar, det gÄr hur bra som helst", och sÄ ursÀktar hon sig, ropar "Kram" och Àr borta. Hon Àr stor, damen.