Därför vill jag strypa sillar i kväll

1973-1975 var mina bästa Melodifestvalår.

Krönika av Catarina Nitz2015-03-14 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<p>Det var då de odödliga schlagerlåtarna dök upp i programmet. 1973 kom "Ring Ring" med det som skulle bli ABBA. 1974 kom "Waterloo" med ABBA och 1975, guldåret, tävlade Björn Skifs med "Michelangelo" mot Ann-Christine Bärnstens "Ska vi plocka körsbär i min trädgård", Svenne & Lottas "Bang en boomerang", Hadar&Glenmarks "Lady Antoinette" och Lasse Berghagens "Jennie Jennie". Det året vann definitivt fel låt, trots att jag, som gick i fjärde klass och tog in populärmusik genom porerna, gärna sjöng "Jennie Jennie" med mina kompisar. Den kunde dock inte mäta sig med "Michelangelo" som också sett i backspegeln är den låt som stått sig allra bäst av 1970-talets Melodifestivalbidrag.</p><p>1975 var också året då Melodifestivalen kritiserades så hårt av den svenska proggrörelsen att SVT året därpå avstod från att arrangera tävlingen. Den kulturella vänstern gick så långt att man arrangerade en alternativ melodifestival, där dåtidens mest kända proggartister medverkade. Det var då Ulf Dageby uppträdde som "Sillstryparn" och sjöng "Doing the omoralisk schlagerfestival".</p><p>Nu för tiden raljeras ofta över den alternativa melodifestivalen och över kritiken som riktades mot tävlandet i musik, artister som ABBA och låtskrivare/skivbolagsdirektörer som Stikkan Andersson. Men i den tidens kontext var var kritiken inte särskilt konstig och proggartister kunde leverera låtar som tilltalade kidsen minst lika mycket som melodifestivalhitsen.</p><p>Om jag i fjärde klass hade behövt välja mellan Nationalteaterns album "Livet är en fest" och Abbas album "ABBA" (det med "Mamma mia" och "SOS"), hade jag nog valt Nationalteatern. Det beror inte på att jag var fostrad i något vänsterkollektiv eller så, jag var en vanlig svenneunge i en sörmländsk småstad. Och den där konflikten som fanns mellan musikrörelsen och det som skälldes för kommersiellt, spekulativt och plastigt, fördes helt ovanför mitt och kompisarnas huvuden. Vi gillade bara bra musik.</p><p>Numera är Melodifestivalen inget som SVT skäms för. Det är flaggskeppet i public servicetelevisionens underhållningsproduktion, och medierna följer noggrant den numera sex veckor långa cirkusen som drar från stad till stad, intimt sammanlänkad med sponsorernas reklamjippon. SVT säljer drösvis med dyra biljetter till repetitioner och sändningar, och produktionen har blivit en maktfaktor i svenskt nöjesliv. Den komiker eller programledaraspirant som får chansen i programmet har i stort sett sin framtida karriär säkrad.</p><p>På senare år har jag därför allt mer kommit att önska att det dyker upp en ny rörelse som ifrågasätter festivalens existensberättigande i public service och kvaliteten på musiken. Ska det verkligen läggas så mycket krut på ett underhållningsprogram som inte bidrar till att sprida annat än musik som går i väldigt upptrampade spår? Och hur skulle en dagens Alternativ Melodifestival kunna se ut? Vilka skulle medverka? Kent? Robyn? Benny Andersson? Hur som helst skulle Melodifestivalen må bra av det. För det var ju när den var som mest kritiserad som de bästa låtarna var med.</p><p></p>
Läs mer om