"Du är naiv!" Vet inte hur många gånger jag har hört det i mitt liv. Däremot vet jag att det inte har varit menat som en komplimang. Nej, de menar att jag är korkad som tror människor om gott. Som inte utgår från att jag ska bli lurad, utnyttjad, bestulen, överfallen eller få min indentitet kapad.
I vardagen handlar det om allt från att jag inte vill vara med i grannsamverkansprojekt mot brott, att jag oftast lägger handväskan i kundvagnen när jag handlar i livsmedelsbutiken, inte utgår i från att mitt bankkort blir skimmat när jag handlar på restauranger och inte är rädd för att bli överfallen när jag går hem därifrån ensam på kvällen.
För jag har bestämt mig för att inte vara rädd. Jag är övertygad om att ju mer min tillit till andra människor fallerar och ju mer vaksam jag är, desto räddare skulle jag bli, och då skulle mitt liv bli sämre. Det berömda glaset skulle bli mer halvtomt än halvfyllt och mitt lyckoindex skulle sjunka som en sten.
Jag är med andra ord säker på att om jag släppte in mer rädsla i mitt liv så skulle det urholka min värdegrund och inskränka min tankevärld och min fysiska rörelsefrihet. Därför säger jag nej när telefonförsäljare ringer och vill sälja stöldmärkning av min bil. Och jag tänker åka till Ikea och handla med min son nästa helg.
Ja, detta handlar förstås om det som den ofattbara knivattacken i Västerås som kostade en medelålders kvinna och hennes son livet i måndags. Den misstänkte gärningsmannen visade sig vara en flykting som nyss fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Då började sociala medier koka av hat, spekulationer, lögner, överdrifter och krav på att polis- och rättsväsendet och traditionella medier ska frångå lagar, praxis, vett och omdöme.
Om mobben hade fått som den ville skulle alla principer om rättssäkerhet och pressetiska regler inte ha gällt i detta fall. Polis och media har beskyllts för att inte "säga hela sanningen" när man inte offentliggjort alla detaljer om brottet, visat filmer från möbelvaruhusets övervakningskameror och kablat ut namn och bild på den misstänkte. Vad det skulle innebära för offrens anhöriga, för polisens möjligheter att utreda brottet tycker jag är frågor som alla vettiga människor bör ställa sig.
Men rädsla är som sagt en farlig känsla som förvrider och urholkar tilliten till andra människor och våra institutioner. Och det tycks ha hänt nu, när ett brutalt och obegripligt våldsdåd begåtts i en hemtam situation där vi förväntar oss att vara trygga. För vad kan kännas mer vardagligt och säkert än att åka till ett varuhus som Ikea och titta på heminredningsprylar tillsammans med en familjemedlem? Det är en aktivitet som vi alla kan relatera till och som associerar till vårt hem och vår familjer, till vår trygga sfär.
Utan att förringa det som hänt vill jag ändå slå ett slag för det som vissa kallar naivitet men som jag kallar tillit. Jag tänker fortsätta undvika misstänksamhet och rädsla när det inte är befogat, och fortsätta hävda värdet av ett öppet samhälle och rättsliga och etiska principer. Privat och i jobbet, för det mår jag bäst av.