Senaste veckan är det kvinnorna det varit krut i. Å andra sidan - vem är förvånad?
Veckans krutlista toppas självklart av:
Angela Merkel.
Ingen annan politiker i hela Europa har sett till att ingjuta lite mod, lite hopp, lite framtid och lite jäklar anamma i vår brokiga kontinent denna vecka då flyktingkatastrofen kommit över oss med full kraft.
"Wir haben so vieles geschafft, wir schaffen das!" - "vi har klarat av så mycket, vi klarar det här också."
Inte sedan Goethes dagar har väl tyskan klingat så ståpälsframkallande som när förbundskanslern i måndags slog fast att den som redan bockat av bankkriser och Greklandsskulder också faktiskt står pall för att ge skydd åt de olyckliga människor som nu strömmar in i Europa sedan Syriens president löpt amok på sitt eget folk.
Herregud, vilken underbar medelålders kvinna, det är så att man för lust att anmäla sig till en kvällskurs i tyska på stående fot.
"Vi klarar det här, och står något i vägen får vi se till att lösa det". Wörter und keine Lieder!
I nästan tio år har hon varit Tysklands förbundskansler, oförtrutet kämpat på bland kostymer och slipsar och ännu inte visat några som helst tecken på att lägga av och istället förverkliga sig själv som, säg, kobonde i Mecklenburg-Vorpommern, finsk finansrådgivare eller senior advisor åt tyska Stenbecks-sfären.
Respekt! Kanske är det dags att ansluta sig till Schleswig-Holstein eller Sachsen-Anhalt för att få lite Ordnung.
Ärligt talat kan jag just nu inte minnas en enda strof av Goethe, men strunt i det för ett rejält "Mut-Rede" är precis vad vi själva skulle behöva höra även på svenska. Varför tycks alla svenska politiker ligga och trycka och inte våga ta bladet från munnen? Måste de hela tiden huka i buskarna av rädsla för att spela Jimmie Åkesson i händerna? Ett modigt tal kanske skulle påverka opinionsmätningarna sjufalt mer än att räddhågset trycka i buskagen?
På krutlistan denna vecka platsar även min allra färskaste idol och jag måste tillstå att jag själv är chockad - eftersom det handlar om en fotbollsspelare. Hamnade oförskyllt på Uniteds match mot Örebro på Tunavallen förra veckan. Hade tänkt mig en stunds avkoppling med varmkorv och telefonsurf. Alla tankar på mellanmål var dock som bortblåsta i samma stund som Gaëlle Enganamouit dansade in på plan.
Satt istället som trollbunden av Eskilstunas egen Zlatan. Ögonen fastklistrade i gröngräset, Gaëlle dribblandes runt med bollen som vore den limmad vid fotbollspjucken. Vilken chock - fotboll kan vara kul!
Veckans sista krutgummeutmärkelse får gå till Ingrid Bergman. Hennes porträtt tecknas i nya filmen "Jag är Ingrid Bergman", såg den på Thor Modén-teatern i Kungsör förra helgen. Visserligen blir det emellanåt lite tradigt med alla bekantingar som ska berätta om hur himla fantastisk hon var. Glad och vacker, fantastisk som skådis och kvalitetstidsförälder långt innan ordet ens var uppfunnet. OK, det lyste igenom att en av döttrarna gärna sett mer av sin mamma, men med tanke på att pappan åkt till Indien och skaffat ny familj så var det fler än Ingrid som borde ha dragits med dåligt samvete.
Särskilt med tanke på den tid denna kvinna verkade i så är det lätt att inse vilket under av mod, styrka och beslutsamhet detta moderlösa ensambarn måste ha varit.