Det går undan nu. Snabbare än tåget. Såvida uttrycket numera alls duger som liknelse för nåt som ilar fram. Seten tycks ju allt som oftast stå lamslagna på grund av lövhalka, trasiga växlar och nedrivna kontaktledningar. Vem är det förresten som kommer åt att riva ned dem, ekorrarna?
Delvis kanske känslan har med stigande ålder att göra - vart ska det ta vägen med världen och hela den biten. Men det är knappast enda svaret - för visst har det hänt otroligt mycket med våra vanor och ovanor på bara några få futtiga år?
Själv vet jag till exempel knappt hur man skriver brev längre.
I många herrans år knåpade jag ihop ark efter ark stämplat airmail, klistrade igen kuverten och skickade dem till Skokie, Illinois. Så mycket korrespondens blev det att gatunamnet satte satt sig på hjärnan. Enda användningen jag numera har av den adressen är som inloggning till min jobbdator.
När det ramlade ner ett handskrivet brev i postboxen efter nyår drog jag mig in i det längsta för att svara.
För hur gör man? Och vad skriver man på? För, säg, tio år sedan fanns det brevpapper i snudd på varenda livsmedelsaffär. Nu fick jag springa stan runt för att hitta något anständigt att skriva på.
Och gud vad ont man fick i näven. Skriva-för-hand-muskeln har förtvinat och förvandlats till någon sorts blindtarm, fast på armen.
För inte särskilt länge sedan hade ingen människa en susning om vad ett bredband skulle vara bra för. I de gamla skrifterna står inte en rad om fiber eller de välsignelser i form av Netflix och fulnedladdade filmer de för med sig.
Men rätt huxflux har bredband blivit till ett självklart begrepp. Första gången de överhuvudtaget omnämndes i denna tidning var så sent som 1998. Företeelsen var så ny att den inte ens hade hunnit få namn efter ordning. Rubriken var "Breda band" och inlägget låg på insändarsidan, författat av en ung framsynt civilingenjör som efterlyste elektroniska motorvägar också i Eskilstuna. Självklart tyckte vi i hans omgivning att han var en ovanligt yvig vildhjärna och brydde oss bara om att lyssna med ett halvt öra på hans utläggningar. Tyvärr är han inte längre med oss. Men rätt fick han!
I veckan kom beskedet att tidningen Folket ska läggas ned efter 110 år av nyhetsrapportering. Samtidigt kämpar tidningsbranschen i stort med att hålla näsan över vattenytan och hitta sin plats i den nya digitala världen.
Trots att jag efter hur många år som helst som pappersmurvel trodde att jag inte klarade mig en dag utan trycksvärta så läser jag numera helst på platta. Det är ju så himla kallt att gå till postlådan om mornarna.
Att ersätta papper med platta är en sak, men hur går det med demokratin om de oberoende tidningarna dör sotdöden och bara statliga och kommunala informationskanaler blir kvar?
Vårt innerliga förhållande till jagfånen är också nytt. Snacka om panik när jag råkade fumla ned mobilen under bilsätet häromkvällen. En hel identitet höll på att gå förlorad därinne i karossen innan en anhörig mer flink än jag lyckades lirka fram den igen.
Tillbaka till tågen: De är också på väg bort. Istället flyger vi som galningar. Tacka sjutton för det, att åka tåg till Europa är oftast dubbelt så dyrt som att flyga. Nattågen är i princip avskaffade. Fram till i höstas gick det att ta sig med tåg från Köpenhamn till Paris på en natt. Nu krävs att man tar in på hotell efter vägen, alternativt åker sittvagn och byter fyra-fem gånger under värsta vargtimmarna. Ingen orkar upp i Eiffeltornet efter en sån pärs.
Något sorts paradigmskifte - omvälvning enligt ordlistan - pågår. Antagligen bör vi lyssna mer uppmärksamt på vildhjärnorna.