Norrbotten ger perspektiv på det mesta. Avstånd. Mediamekanismer. Ålder.
För vill man känna sig ung och unik och internationell - är ett säkert tips att gå på turskidor i fjällen. På fem dagar möter vi skoter på skoter och en hel radda hundspann - men bara fyra andra skidåkare. Ingen av dem är under 70. De yngre är någon annanstans. Kanske klänger de på K2 eller susar nedför Rabots glaciär - extremsportande och på jakt efter något mer stämningshöjande än att gno utmed ledkryssen mellan STF:s kåkar.
Stugvärdarna vittnar om en vinter med få svenska turister. I stället är det tyskar, holländare, fransmän och en och annan australier som söker sig ut på fjällvidderna.
Veckan innan vi for norrut var det värsta pådraget på löpsedlarna. "Sex personer försvunna i Västerbottens fjällvärld". Det där lät inte bra. Tankarna gick osökt till "Lärarinnepasset" som vi passerade på förra turen. Där gick tre unga lärarinnor under i hårt väder vårvintern 1950. Huuva.
Fast redan i första stugan fattade vi att Stockholmslöp är en sak och livet i fjällen något helt annat.
– Jag hörde att det var skidåkare på gång igår. Men de kom aldrig, så förmodligen tältar de väl inne i Sarek i stället, säger vår stugvärd obekymrat medan hon gräver fram en omgång palt åt oss ur en snödriva.
Vi är blivit inblåsta i Sitojaure och behöver proviantera. En baggis för Britta som tagit för vana att gräva ned överbliven mat i sin naturfrysbox.
Alltså - folk åker hit och dit lite hur som helst i fjällvärlden, långt utanför både myndigheters och kvällstidningars kontroll. Merparten vet att rätt utrustning är A och O. Och att yttersta ansvaret för deras väl och ve - vilar på dem själva.
– Men Västerbotten har fortfarande det där larviga lite militära systemet, suckar stugvärdinnan. De håller koll på varenda kotte och rapporterar vidare. Så himla tråkigt. Om jag får för mig att ändra rutt så har väl ingen annan med det att göra, säger hon och drar med oss ut i blåsten för att kroka maggot och pimpla röding.
OK, där föll polletten ned. Utan Vindelfjällens rapporteringssystem - inga braskande rubriker. Samtidigt som tidningarna skrämde skiten ur oss nere i Fjollträsk drällde Sarek av instormade tältare som bara Gud, och knappt hen, hade koll på.
– Vi låg raklånga i sovsäcken i två dygn, det gick inte att gå ut, berättar en yngling som följt med sin fjällvane gympalärare utanför leden.
Läraren såg det som en helt vanlig semestertripp av normaltyp. Adepten var betydligt blekare om nosen.
Från Kvikkjokk går bara en buss om dagen. Halv sex prick avgår den från kyrkan för att synka med skolbarnen som ska ned till Jokkmokk. Dit är det tolv mil och den som fått för sig att norrbottningar är tystlåtna måste ha tagit fel buss. Chaufförens guidning är högklassig. Han pekar ut både orrar, tjädrar, ripor, renar och ekorrar utmed vägen. I byn Kallak visar han vilka hus motståndarna respektive förespråkarna för gruvbrytningen bor.
Halvvägs framme uppmärksammar han oss på vägskylten som sätter fingret på ett av glesbygdens stora dilemman. "Här föddes Lykke" står det.
– Föräldrarna satte upp den. De skulle till BB i Gällivare men hann inte längre än hit.
Sen visar det sig att hans eget barnbarn också föddes i en bil på väg till BB. Vardagsmat. BB Sophia känns mycket långt borta.