För några veckor sedan firades det att Pippi fyllde 70 år. Det var artiklar i tidningarna och minnesprogram på tv.
Mitt i allt det där började jag fundera.
Pippi alltså. En tjej i tioårsåldern som kommer åkande med båt från ett land nånstans på det södra halvklotet. Hon kommer själv till Sverige. Hennes pappa är kvar på en ö i Söderhavet. Mamman är död.
Hon bor ensam i ett stort hus. Både socialtjänsten och polisen vill inordna henne i Myndighetssverige.
Då slog det mig.
Pippi är vårt första dokumenterade ensamkommande flyktingbarn.
Och i samma ögonblick som jag tänkt den tanken fladdrade två andra bilder förbi i mitt medvetande.
Den första var från en tågperrong i Malmö. Två väktare håller fast en liten pojke från ett annat land. När pojken försöker slita sig dunkar väktaren hans huvud i stengolvet. Det låter sådär dovt som det gör när ett huvud slår i något hårt.
Jag tror inte att väktarna hette Kling och Klang, men kanske borde vi kalla dem det från och med nu.
Den andra bilden i min skalle var från Medelhavet. En annan båt, inte alls den piratskuta Pippi reste i, har förlist. Några hundra flyktingar, flera av dem i Pippis ålder, har omkommit i vågorna.
I det ögonblicket förstår jag Astrid Lindgrens storhet, om jag nu någonsin hade tvivlat på den. Redan i berättelsen om Pippi lyckas hon fånga något som är så universellt att det går att dra paralleller till vår tids migration och flyktingströmmar. Till vår tids stora mänskliga drama, som ofta slutar olyckligt.
Skillnaden är att Pippi hade en kappsäck med pengar som gjorde henne självförsörjande för resten av livet. Dessutom var hon stark som tio vuxna karlar. Om Astrid Lindgren hade skrivit en berättelse om de två pojkarna som rymde från myndigheterna i Skåne och fångades in av de där två väktarna på den där tågperrongen, då hade vår tids Kling och Klang suttit som två fågelholkar på taket till stationsbyggnaden efter att någon av pojkarna kastat upp dem där.
Och omvänt kan jag höra hur nationalister och inskränkta typer beklagar sig över det där ensamkommande flyktingbarnet som har bosatt sig i ett stort gult hus där hon verkar sköta sig alldeles själv. Hon går inte i skolan och verkar inte jobba. Bara latar sig hela dagarna! Och har ni hört! Bakar hon inte bullar direkt på golvet också? Se på fan!
Pippis svenskhet hade nog gått att ifrågasätta. Pappan ser faktiskt väldigt svartmuskig ut. Är han verkligen svensk medborgare? Är Pippi kanske ett ankarbarn som ta hit hela infödingsstammen från den där Kurrekurreduttön?
Det är på ett sätt tur att Astrid Lindgren slapp uppleva vår tid. Jag är rädd att hon skulle funnit verkligheten alldeles för brutal för att göra om den till en saga.
Jesper Bengtsson
Gästkrönikör